Trots, hysteri & kärlek

Vissa dagar är bara usla dagar. Man vaknar och vet det liksom i samma stund som man slår upp ögonen, som om det satt en lapp på näsan med skriven text eller en röst som vrålar rakt i örat: Idag blir en skitdag, get ready!! Så frågan är då…blir det en skitdag därför att det var förutbestämt och omöjligt att ändra, eller blir det en skitdag för att inställningen och humöret och allting bara var uselt från första början??? I morse klockan sex anade jag att detta skulle komma att bli en tvättäkta skitdag. En timma senare ringde jag maken och berättade för honom att dagen var en begynnande skitdag…han trodde mig inte riktigt, utan försökte istället “peppa” mig att det bara kunde bli bättre. Med facit i hand…det blen skitdag! Faktum är att den kanske kan gå till historien som “Århundradets skitdag”…Jag har mest varit arg och gråtig hela dagen…Så…med andra ord…imorgon MÅSTE ju bli mycket, mycket, mycket bättre!!???

Jag: Vilken frukt vill du ha? Äpple, clemetin eller banan?
Mini: Eh….då tar jag päron!
Jag: Men….äpple, clementin eller banan fanns det ju.
Mini: Jaha…finns det morot?
Jag: Ska du ha frukt eller inte?
Mini: (suckar) Jajajaja…ge mig en riskaka då!

Jag har kommit på att jag är ingenting på riktigt. Jag är allting på låtsas. Man kan också återkomma till mitt ständiga dilemma, att jag inte är som alla andra, jag är inte normal. Slutsats, jag är ingenting på riktigt och jag är aldrig normal.
Jag är ingen riktig mamma. Jag kramar och pussa och älskar mina barn, jag leker med mina barn och jag ser till att de alltid har det bra, men jag är en “fuskmamma”. Ibland, när barnen är riktigt riktigt trötta och även jag fuskar vi med tandborstningen, ibland får de äta godis fast det inte är lördag, ibland får de gå och lägga sig redan vid halv sju och jag luras och säger att klockan är halvåtta….ibland svär jag när de hör, ibland får de hoppas studsmatta alla tre på en gång fast jag vet att de flesta tycker ett barn i taget är mer än nog, ibland får de hoppa över att duscha en kväll även om de kanske borde, ibland får de äta frukost framför tvn. Ibland tvingar jag dem att använda handsprit och käka vitpeppar och dricka äppelcidervinäger pga min bacillskräck trots att de inte vill. Ibland äter vi McDonaldsmat till middag och ibland hoppar vi över att äta middag alls och äter flingor och mackor efter förskola/skola/fritids/jobb……Därimellan lagar jag alltid riktig mat, borstar tänder, tvättar hår, fixar rena kläder, läser pedagogiska böcker, packar väskor osv, men jag fuskar. Riktiga mammor fuskar ALDRIG!
Jag är ingen riktig fru. Jag stryker nästan aldrig några kläder, bara om det är absolut nödvändigt. Ibland skiter jag i tvätten och sitter vid datorn, ibland bäddar jag inte sängen, ibland borstar jag in smuts under mattan. Krukorna på trappan har behövts planteras om i flera veckor, det är fortfarande inte gjort. Ibland slänger jag skräp på golvet i bilen, ibland orkar jag inte åka och handla mat. Jag har inte tvättat vissa fönster i vårt hus sedan i julas…..Jag har inte ställt in utemöblerna ännu och jag klipper nästan aldrig gräset. Jag tar inte tillvara alla äpplen och vinbär och rabarber som finns och jag bakar nästan aldrig eget bröd. Jag vet knappt hur man syr, jo, jag kan sy raksömm och laga saker, men inte mer. Jag kan absolut inte sticka. Därimellan gör jag en hel massa saker här hemma…jag är oftast värsta pedanten och skurar golv flera gånger i veckan och dammsuger osv osv….men det är många saker som jag inte kan…..
Jag är ingen riktig kvinna/tjej/flicka/tant. Jag går aldrig till frisören. Normala tjejer går dit ofta, färgar, klipper och fixar. Jag har haft samma frisyr hela mitt liv, det är långt, rätt slitet och allmänt trist, men jag orkar inte. Jag gillar inte att gå i affärer, jag åker om jag måste, handlar det jag måste, men jag orkar inte gå runt och “kika” och strosa…usch! Jag biter på naglarna. Jag tvättar mig med tvål i ansiktet och smörjer in mig med vanlig hudlotion även i ansiktet…jag kommer alltså att se ut som ett russin inom närmsta året, allt enligt säkra “systerkällor”, eftersom jag inte använder antirynkkräm. Jag vet inte hur man för sig eller rör sig, jag har skev hållning. Jag hatar att köpa skor. Normala tjejer har MASSOR med skor och ÄLSKAR skor, jag går i samma par tills de ramlar i bitar. Jag gillar inte att sitta på ett fik i flera timmar och “skvallra”, jag HATAR att prata i telefonen om det inte är med människor jag VERKLIGEN tycker om. Jag är helt enkelt ingen riktig tjej heller.
Jag är en fuskare. En onormal. En som är annorlunda. Sammantaget kan man säga att jag är en onormal MÄNNISKA! Det är ok ändå, och jag trivs för det mesta. Men ÅHH vad det vore skönt ibland att vara alldeles vanlig

Dagen idag…vilka känslor som åkte Berg-och-Dalbana i mig…Allt möjligt, upp och ner….Från glädje till sorg…längtan…oro…allt. Jag är helt slut i psyket…Dessutom har jag verkligen insett något idag. Vad gör jag med den infon? Tänk om tankar kunde få saker att hända…Visst vore det bra?? Lika bra att stänga av datorn kanske? Jag är i alla fall också lite stolt över mig själv. För en gång skull. Det får jag passa på att njuta av. Lär nog gå över rätt snabbt.

Jag vill inte vara gnällkärring! Jag vill inte klaga! Jag vill inte höra att jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte gå runt nu känna mig irriterad. Jag vill inte vara less på typ allting. Jag vill inte låta tjurig o bitter. JAG VILL INTE! Men i alla fall, jag behöver verkligen, verkligen tid för mig själv! Jag måste få andas. Jag måste få tänka hela tankar. Jag måste få lite tystnad. Jag måste! Och jag vet att sånt här låter hur tråkigt som helst o jag tycker själv extremt illa om människor som klagar. Men ändå….jag har bitit ihop så länge att jag har kramp i käkarna….Inte ens detta är möjligt att skriva utan att minst två barn har stått nästan i knät på mig, ropat i örat på mig, frågat tusen frågor, tjafsat med varandra och bråkat. Jag kanske har för höga krav? Fast det måste väl vara möjligt att göra något annat någon gång även om man är mamma? Jag kan väl inte städa, tjata, tvätta, sluta andas o bara vara irriterad varenda dag resten av livet? Jag är sååå trött!

Min minsting pratar. Hon pratar helt otroligt mycket! Hon är fyra år och ja, jag vet att man pratar mycket då. Jag vet att det är sunt och bra och alldeles som det ska, men iaf….hon pratar EXTREMT mycket! Jag har haft fyraåring här hemma två gånger innan och jag jobbar med barn, så jag vet att barn pratar, men min Mini. Hon pratar SÅÅÅ mycket!! Ofta är det supermysigt att lyssna på, hon har ett stort ordförråd och hon klämmer ur sig de allra roligast kommentarer, men ibland, ibland är det som om det bara rinner som ett vatten ur henne, hela tiden och det går tillslut inte att lyssna….Idag, när vi var ute och gick, fick jag för mig att spela in henne/mig med mobilen. Det här är en minut med Mini snart fyra år Vill också berätta att under den minuten finns INGA tysta stunder, iaf inte från henne….

Mini: Vad är det?
Jag: Vilket?
Mini: Det som är där. Vad är det för något?
Jag: Menar du bilarna.
Mini: Ja, bilarna.
Jag: Jaaaa…det är ju bilar.
Mini: Vad är det för bilar. De som kör där borta, vilkas är det?
Jag: Vaa??(lite frånvarande)
Mini: Vad är det som var där?
Jag: Vilket? Bilarna sa jag ju. Det vet du väl att det är bilar?
Mini: Ååååhhh, nu missade du den. Den som var blå och vit.
Jag: Vilken?
Mini: BIIIIILLLLLEN!! Har du sett att jag har lockar i håret. Där och där och där och där. Har du sett det? Mamma? Har du det? Varför har jag ett sår där på handen? Det som sitter där bakom handen?
Mamma?? Har du sett dem?
Jag: Bilarna?
Mini: Såret, där och där. Vad har jag gjort på handen där?
Jag: Jag vet inte. Du kanske har rivit dig?
Mini: Åhh, men jag menar lockarna. Fast jag har inte rivit mig. Mamma, vem var det som gick där? Var det pappa?
Jag: Vart då? Nej, det är ju en gammal farbror.
Mini: Kommer du ihåg att det var en gammal farbror igår hos doktorn, med lite hår? Han hade hosta. Mamma, vad är det som ligger där borta? Inte bilarna, men den som är så stor? Mamma? Mamma?
Jag: Jaaa! (lite irriterad)
Mini: Är du arg? Är du det? Mamma varför är du arg?
Jag: Nä, jag är inte arg, men du är lite tjatig.
Mini: Jag är inte tjatig. Mamma, varför har jag ljust hår och du har brunt?
Jag: Det bara är så
Mini: Får jag lördagsgodis idag?
Jag: Ja, sen i eftermiddag. Efter vi har ätit middag.
Mini: Får jag lördagsgodis idag? Mamma, får jag det?
Jag: Ja. Jag sa ju precis att du ska få godis sen. Varför frågar du och sedan inte lyssnar vad jag svarar? Du pratar så jag blir snurrig.
Mini: Sa du att du var snurrig? Varför sa du det? Maaaammma…jag vill ha godis. Är det lördag idag? Då är mitt dagis stängt. Är ditt dagis stängt? Är pappas jobb stängt?

Meningslöst att skriva ett trist och alldagligt “vad jag har gjort idag och vad jag ska göra i morgon inlägg”. Det är liksom varken festligt eller givande att läsa. Nöjer mig med att säga att jag haft en utmärkt dag! Att jag känner mig vansinnigt lycklig över att jag har världens finaste människor i mitt liv och att jag är nöjd och glad och tacksam!

Undrar ni någonsin över hur det skulle vara att vara någon annan?? Det gör jag ibland! Någon annan på flera olika sätt. Att se sig själv med andra ögon! Att uppleva världen från en annan synvinkel! Att vakna på morgonen och leva någon annans liv. Att känna och uppleva saker som man aldrig gör i sitt eget liv. Jag vill inte byta liv, absolut inte. Jag gillar mitt liv ♥! Men jag skulle vilja se med andra ögon! Jag undrar vad man ser när man ser mig?? På riktigt…Vad man tänker? Känner? Hur man mår? Jag tror att man ser någon som är rätt pratig, tjatig, lätt jobbig, lite “efterhängsen”…fast kanske också ganska snäll?? Om jag frågar mina närmaste skulle de nog säga saker som; orolig, analyserar allt, tjatar lite väl mycket, petig, städar för mycket osv…Mao, saker som jag faktiskt redan är rätt medveten om, MEN det som vore spännande med att vara någon annan, det vore att se allt detta, UTAN att känna det jag gör! För det man inte skulle se då är hur jag känner/tänker och mår inuti…och då tror jag inte man gör samma bedömning. Det kanske vore nyttigt att se från det hållet att det mesta jag gör är jävlig udda om man är en “normaL” betraktare…Därmed sagt, jag är medveten om att jag är ytterst onormal.
Samtidigt kan jag därmed säga att för mig vore det bra att få leva i en “normal” person i några dagar. Kanske skulle jag lära mig uppskatta andra saker, se livet på ett sätt som gör det enklare, mer lättsmält? Jag kanske skulle lära mig något?? Fast om man byter person med någon, då måste man också köpa alla de personligheter som han/hon besitter…och tänk om man inte vill det?? Tänk om den personen har egenskaper som är hemska?? Hur gör man då? Hade det varit möjligt vet jag iaf åtminstone en person som jag lätt skulle vilja byta liv med i några dagar …

Hur vet man egentligen vad som är rätt och vad som är fel? Finns det ens några givna svar? På de enkla frågorna, som ett plus ett förstås, men på de lite “större” frågorna, de som kräver lite mer eftertanke och kunskap. Och hur bra vore det inte om det alltid fanns ett facit? Om man alltid visste innan vad en viss handling, ett visst svar, ett särskilt beslut, en tanke, en plan skulle leda till. Om man redan i förhand visste hur framtiden skulle se ut….hur vore det? Jag vet inte. Vill man veta? Nej? Jo, kanske? Ja? Eller alla de som säger “jag ångrar aldrig någonting, det som har hänt har hänt”….Men vad då? Visst, det som har hänt har hänt, men klart man kan ångra det iaf. Jag ångrar saker i mitt liv, inte stora saker, men val, saker man gjort, beslut man tagit. Det finns saker jag ångrar, men det betyder inte att jag går runt och ältar dem dagarna i ända. Mer ett konstaterande, jag kunde valt/gjort/sagt annorlunda, hade det gått att ändra hade jag gjort det, men nu får jag istället lära av mina misstag. Och om man lär sig av sina misstag så kan man göra på ett annat sätt nästa gång. På samma sätt kanske man måste omvärdera beslut, man kanske måste lära sig tänka i nya banor. Man kanske måste inse att det som en gång var den absoluta sanningen och det enda rätta, inte är det? Att man förändras, att man utvecklas, att det händer nya saker. Att man aldrig någonsin vet. Och då är vi tillbaka på frågans ursprung…vill man veta om framtiden? Vill man sia och spå och i förväg veta hur den kommer att se ut? Nej. Man vill nog inte veta. Man vill leva i nuet. I det som är bra och det som är viktigt, och man måste göra sina val, vem vet om de är rätt eller fel, men magkänslan, hjärtats röst, de säger mycket. Att man kan ana och kanske tro, och kanske blir det så, men man vet inte, och det är nog precis som det ska vara! Och istället för att oroa sig för morgondagen och det som komma skall kan man njuta av den här dagen och allt det fantastiska som finns i den! Och så kan man drömma om det som komma skall. Drömma är tillåtet. Det kanske till och med är jättebra?

Det finns många sidor hos mig själv som jag tycker illa om, och det finns minst en sida hos mig själv som jag hatar! Den där sidan som inte kan släppa taget om saker, som måste älta och vrida och vända och gång på gång analysera i huvudet. Det är en sida som jag vet att många andra också tycker är sjukt jobbig…..Och betänk då, om andra tycker den är jobbig, hur jobbig är den då inte för mig själv ? Någon sa en gång “sov på saken så känns det bättre imorgon”….nej, jag tycker tvärtom…sov på saken och det känns värre…när man analyserat det så mycket att man nästan tappar andan och det känns så ILLA! Jag hatar att jag inte kan skaka av mig saker. Och att saker som andra viftar bort som “små saker” för mig är stora saker. Och att det som andra ser som “en liten sak som man bara kan släppa” är en stor sak som kan förändra allt för mig….