Trots, hysteri & kärlek

Undrar ni någonsin över hur det skulle vara att vara någon annan?? Det gör jag ibland! Någon annan på flera olika sätt. Att se sig själv med andra ögon! Att uppleva världen från en annan synvinkel! Att vakna på morgonen och leva någon annans liv. Att känna och uppleva saker som man aldrig gör i sitt eget liv. Jag vill inte byta liv, absolut inte. Jag gillar mitt liv ♥! Men jag skulle vilja se med andra ögon! Jag undrar vad man ser när man ser mig?? På riktigt…Vad man tänker? Känner? Hur man mår? Jag tror att man ser någon som är rätt pratig, tjatig, lätt jobbig, lite “efterhängsen”…fast kanske också ganska snäll?? Om jag frågar mina närmaste skulle de nog säga saker som; orolig, analyserar allt, tjatar lite väl mycket, petig, städar för mycket osv…Mao, saker som jag faktiskt redan är rätt medveten om, MEN det som vore spännande med att vara någon annan, det vore att se allt detta, UTAN att känna det jag gör! För det man inte skulle se då är hur jag känner/tänker och mår inuti…och då tror jag inte man gör samma bedömning. Det kanske vore nyttigt att se från det hållet att det mesta jag gör är jävlig udda om man är en “normaL” betraktare…Därmed sagt, jag är medveten om att jag är ytterst onormal.
Samtidigt kan jag därmed säga att för mig vore det bra att få leva i en “normal” person i några dagar. Kanske skulle jag lära mig uppskatta andra saker, se livet på ett sätt som gör det enklare, mer lättsmält? Jag kanske skulle lära mig något?? Fast om man byter person med någon, då måste man också köpa alla de personligheter som han/hon besitter…och tänk om man inte vill det?? Tänk om den personen har egenskaper som är hemska?? Hur gör man då? Hade det varit möjligt vet jag iaf åtminstone en person som jag lätt skulle vilja byta liv med i några dagar …

Hur vet man egentligen vad som är rätt och vad som är fel? Finns det ens några givna svar? På de enkla frågorna, som ett plus ett förstås, men på de lite “större” frågorna, de som kräver lite mer eftertanke och kunskap. Och hur bra vore det inte om det alltid fanns ett facit? Om man alltid visste innan vad en viss handling, ett visst svar, ett särskilt beslut, en tanke, en plan skulle leda till. Om man redan i förhand visste hur framtiden skulle se ut….hur vore det? Jag vet inte. Vill man veta? Nej? Jo, kanske? Ja? Eller alla de som säger “jag ångrar aldrig någonting, det som har hänt har hänt”….Men vad då? Visst, det som har hänt har hänt, men klart man kan ångra det iaf. Jag ångrar saker i mitt liv, inte stora saker, men val, saker man gjort, beslut man tagit. Det finns saker jag ångrar, men det betyder inte att jag går runt och ältar dem dagarna i ända. Mer ett konstaterande, jag kunde valt/gjort/sagt annorlunda, hade det gått att ändra hade jag gjort det, men nu får jag istället lära av mina misstag. Och om man lär sig av sina misstag så kan man göra på ett annat sätt nästa gång. På samma sätt kanske man måste omvärdera beslut, man kanske måste lära sig tänka i nya banor. Man kanske måste inse att det som en gång var den absoluta sanningen och det enda rätta, inte är det? Att man förändras, att man utvecklas, att det händer nya saker. Att man aldrig någonsin vet. Och då är vi tillbaka på frågans ursprung…vill man veta om framtiden? Vill man sia och spå och i förväg veta hur den kommer att se ut? Nej. Man vill nog inte veta. Man vill leva i nuet. I det som är bra och det som är viktigt, och man måste göra sina val, vem vet om de är rätt eller fel, men magkänslan, hjärtats röst, de säger mycket. Att man kan ana och kanske tro, och kanske blir det så, men man vet inte, och det är nog precis som det ska vara! Och istället för att oroa sig för morgondagen och det som komma skall kan man njuta av den här dagen och allt det fantastiska som finns i den! Och så kan man drömma om det som komma skall. Drömma är tillåtet. Det kanske till och med är jättebra?

Det finns många sidor hos mig själv som jag tycker illa om, och det finns minst en sida hos mig själv som jag hatar! Den där sidan som inte kan släppa taget om saker, som måste älta och vrida och vända och gång på gång analysera i huvudet. Det är en sida som jag vet att många andra också tycker är sjukt jobbig…..Och betänk då, om andra tycker den är jobbig, hur jobbig är den då inte för mig själv ? Någon sa en gång “sov på saken så känns det bättre imorgon”….nej, jag tycker tvärtom…sov på saken och det känns värre…när man analyserat det så mycket att man nästan tappar andan och det känns så ILLA! Jag hatar att jag inte kan skaka av mig saker. Och att saker som andra viftar bort som “små saker” för mig är stora saker. Och att det som andra ser som “en liten sak som man bara kan släppa” är en stor sak som kan förändra allt för mig….

Haft planeringsdag på jobbet, utbildning om hygien o smittor, många härliga upplevelser o bilder för en kräkmagad som mig….Ätit lunch ute för ovanlighetens skull, fick dock dregel på mig som vanlig …blivit mobbad av kollegor, haft grovplanering m.m. Nu väntar en ganska lugn helg, ganska skönt med en rätt oplanerad sådan, var ett tag sen sist. Ska dock hinna m att stänga stugan för vintern o avverka några kalas. Mitt största problem just nu är dock att min mail fortfarande inte fungerar o det är kass!

Jag läste för ett tag sedan i en bok följande mening: ‘Av sådan längtan gör man stjärnor’ Jag tycker det är en vacker mening, bara otroligt fin, men jag förstod inte riktigt vad den innebar. Så sen dess har jag klurat . Plötsligt. Just nu, tror jag att jag förstod den ! Å då blev den nästan ännu vackrare. Fast man kan nog tolka den hur man vill. Alltså tolkar jag som jag vill!

I nästa liv ska jag bli starkare! Smartare! Bättre! I nästa liv ska jag inte göra misstag, inte falla, inte krypa. I nästa liv ska jag följa mitt hjärta, men också min hjärna. I nästa liv ska jag ha mer självdisciplin, bättre ‘koll på läget’. I nästa liv ska jag följa min intuition! I nästa liv ska jag inte oroa mig så mycket. Inte grubbla sönder allt som kommer i min väg. Fast å andra sidan, det är fortfarande inte försent att förändra sig i detta livet! Jag gör det.Nu!

Idag är ingen bra dag.
Inte alls.
Imorgon blir nog bättre.
Mycket bättre.
Eller inte.

I januari bytte jag jobb. Innan det bytet slutligen blev av hade jag värkt och vridit och vänt på det i flera år. Jag var bekväm och rädd för förändring, det jag hade var tryggt och vant, tämligen kravlöst och ganska fritt. När jag skulle börja jobba efter min sista föräldraledighet sökte jag det här nya jobbet, fick det och tackade nej. Jag vågade inte….istället gick jag tillbaka till mitt gamla vanlig och trodde det var bäst för alla…..
Det jag hade var ett bra jobb! På många sätt. Familjeföretaget, jag hade massor med förmåner, det var tämligen “enkelt” stanna hemma när barnen var sjuka, jag visste att de förstod. När barnen hade lediga dagar var det lätt för mig att ta ledigt, jag kunde alltid komma ifrån för tandläkarbesök, luciafiranden, föräldrafikor, möten osv utan att behöva fråga speciellt långt innan. Så visst var det bra! På många sätt, och jag hade en massa roliga dagar där!
Det finns också en baksida. Baksidan är hur otroligt slitsamt det är att HELA dagarna jobba tillsammans med enbart familjen. Slitningar, en massa tjafs, brist på hänsyn till varandra, den där balansen mellan “familj” och “arbete”, det viktiga i att hålla isär detta och den oförmåga som vissa hade att göra detta…..Bristen på arbetskompisar! Framför allt, yrket i sig, att varenda dag träffa en massa människor, försöka sälja saker, ibland känslan av att sälja sin själ i försök att tillfredsställa kunden.
Tillslut, efter all denna tvekan, sömnlösa nätter, många tårar, samtal med maken, vändning och vridning, sökte jag ännu en gång det här nya jobbet! Jag kände att det var dags. Jag behövde det! Jag behövde pröva mina vingar, känna att jag gjorde något BRA och något som jag gjorde SJÄLV, inte under beskydd av familjens vingar….Jag sökte och fick det och var laddad till tänderna i januari!

Jag var stolt över mig själv att jag vågade! Jag hade stora förhoppningar, jag var jätteglad! Det kändes jättekul att göra det jag faktiskt utbildat mig till och arbetsplatsen var precis en sådan som jag velat jobba på. Jag gick dit och kände att jag gjort rätt och så blev det pannkaka av alltsammans….HU!!! De första månaderna vantrivdes jag så fruktansvärt…jag mådde så dåligt, det var en ren plåga att gå dit vissa dagar. Jag kan inte ens sätta fingret på vad som gjorde det, eller varför, men jag gick bara runt o höll andan, och räknade dagarna till fredag så jag fick andas…Jag grät och undrade HUR jag någonsin kunde vara så dum att jag bytte bort min “skyddade verkstad” emot detta? Jag förbannade mig själv och led.
I slutet av våren hände något, jag fick nya arbetsuppgifter och plötsligt kändes det som om jag tillförde något! Jag började existera, jag kände mig lite “viktig” i helheten. Det började bli roligt att gå till jobbet! Jag kom på mig själv med att skratta, jag längtade inte desperat efter fredag hela tiden, jag trivdes!!
Nu är det september och jag trivs HUR bra som helst!! Jag mår så mycket bättre, jag är så mycket gladare, mer tillfreds med mig själv! Jag gillar mitt jobb! Jag tycker fortfarande att helgerna är det bästa förstås, det tycker nog de flesta …men veckorna är helt ok! Jag har sällan skrattat så mycket på dagarna som jag gör nu, jag har sällan känt mig så tillfreds med mig själv och det jag gör. Jag har jättebra arbetskompisar och det funkar BRA! Även de dagarna när vi har fullständigt kaos på jobbet, fullt upp och knappt hinner på toaletten kan vi skratta och det är en befrielse!!

Med facit i hand kan jag känna att bytet av jobb är en av de bästa saker jag gjort! Jkänner mig så mycket starkare, gladare, nöjdare och tryggare! På något sätt har jag växt som människa och jag känner mig nöjd med det jag gör och det jag är! Så, jag är jätteglad att jag vågade!!

Lördag morgon…barnen sover hos farmor & farfar…jag är klarvaken och sitter vid datorn halvåtta…Det är ju tantvarning…eller? Fast grannen är ännu värre, hon gick ute och plockade sniglar i sin trädgård redan för en timma sedan ….hon är å andra sidan närmare sextio…
Total tystnad i huset och jag njuter. Dessutom skäms jag lite…För barnen har varit borta sedan i går eftermiddag och fortfarande saknar jag dem inte. Eller, jo, klart jag saknar dem, men ändå inte. Så säger inga riktiga mammor väl?? Man ska säga “men det är allt tomt och tyst o man saknar dem så fort de har åkt”….inte “guuuud vad det är skönt med en eftermiddag/kväll och morgon i tystnad, utan barnen”…Så, vad är det för fel på mig? Varför njuter jag av ensamhet och tystnad, och framför allt, hur blir man botad? Jag vill också vara en riktig mamma ju! Men jag erkänner, jag tycker det är hur skönt som helst när vi får ett dygn för oss själva, att bara vara, att tänka hela tankar, att gå på toaletten i fred, att hinna städa om jag vill, att bara läsa, sitta vid datorn, bara vara utan att att någon HELA tiden pockar på uppmärksamhet…..Å andra sidan, när barnen är hemma lägger jag ALLT fokus där, då tänker jag inga egna tankar, jag hinner liksom inte…och jag ägnar all min uppmärksamhet åt dem…Dessutom undrar jag, kanske beror mitt behov av tystnad och lugn då och då på att mina barn är EXTREMT pratiga??? Då menar jag verkligen att de pratar M_Y_C_K_E_T! Det vet jag att alla barn gör, men jag jobbar jag ändå med barn och jag vet att väldigt få pratar SÅ mycket som mina! Det rinner ord, tankar och funderingar hur dem precis HELA tiden!! Det är inte tyst en sekund här hemma när de är vakna….vanligaste orden i deras vokabulär är; maaaaaammmmmma, MAMMMMA, mamma, MMMMMMMMMAAAAAAMMMMMMMMMA och ev ANNNNNA!! Det orden brukar sedan följas av berättelser om saker som hänt, saker som ska hända, saker de vill, saker de drömmer om, saker de önskar sig, saker de bråkar om eller saker de är missnöjda med ! Men, det är klart jag saknar mina barn när de är borta, men just nu, den här lördagsmorgonen njuter jag av tystnaden, kaffe och mina egna tankar. Sen i eftermiddag är det highlife här igen Ordningen återställd!!

Häromdagen fick jag höra något som jag fortfarande är helt galet upprörd över!! Jag är så irriterad att t.o.m jag, som är världens fegaste människa, skulle kunna tänka mig att konfrontera personen i fråga för att visa vad jag tycker och tänker!! Samlar mod och hoppas att jag vågar ta steget…..