Trots, hysteri & kärlek

Kräftskiva igår…trött idag ….Var hur som helst jättetrevligt o roligt igår, skrattade massor, som vanligt i den här kretsen, världens roligaste o mest spontana människor på ett o samma ställe?? Jag tror det ! Lekar, underhållning, allsång, massa mat o dryck, en toppenkväll! Somnade ovaggat i stugan efteråt och sov som en gris till klockan ringde….Hem o duschade, fixade oss o for vidare på namngivningskalas för barnens kusin. En enkel, men väldigt trevlig o mysig sammankomst. Tjejerna o morfar underhöll , morfar spelade gitarr o tjejerna sjöng ett antal låtar ur “Majas alfabet”. Jag är löjligt stolt över dem då, dels för att de sjunger jättefint o jag blir stolt, men mest av allt för att de har ett mod vid 4,6 o 8 års ålder som jag fortfarande inte har vid 32….Nu är maken på golfbanan, tjejerna leker i sina rum o jag sysslar med söndagsfix. Städning, tvätt, planering av veckan, framplockning av kläder osv…Måndag imorgon igen, känns helt ok även om det är en LÅÅÅNG arbetsdag som väntar!

Idag ska bli en BRA dag! Visserligen vaknade mini redan klockan fem och var arg, storasyster o en kompis i tältet i trädgården klockan sex o mellan strax därefter, så de är redan trötta och har redan hunnit avverka ett antal tjafs med mig och varandra…men iaf! Jag tänker inte låta mig dras med i deras surhet ….Solen skiner från en klarblå himmel, frisk o underbar höstluft slår emot när man öppnar dörren och andas djupa andetag. Vi ska på kräftskiva med hela släkten, och fester med just dessa släktingar/familj brukar vara riktigt roligt. Det är lördag och vi är lediga, jag tänker ignorera alla måsten och bara njuta av dagen. Idag kommer bli TOPPEN!! (just nu fick jag hämta in den minst som slog den största, men vad då..det blöder ju inte iaf….positivt tänkande) Jag vägrar bli tjurig, sur o arg! Jag ska le hela dagen !!

…om det är mig det är fel på, men just nu är vi iaf inne i en HEMSK period här hemma med åtminstone två av barnen, de två yngsta. De bråkar, skriker, gapar, slåss m varandra, grinar, gnäller och klagar PRECIS hela tiden! Jag hinner inte hämta från fritids/dagis förrän det är igång och sedan rullar det på hela eftermiddagen fram till sovdags…Och det är SÅÅ frustrerande, jag spyr på skiten! Hur vänder man en sån här ond spiral innan man blir tokig och skjuter sig själv?? (fick just avbryta inlägget eftersom den minsta hällde vatten på den mellersta och hon då skrek som en stucken gris….) Bajs!

Ibland tycker jag uppriktigt jävla illa om mig själv!! Fy f-n vad jag är jobbig o gnällig o tjatig o bara allmänt ruskigt kass….tvi!!

Ibland känns det verkligen som om allting bara är en ändlös repetition av upplevelser…att varje dag sker ungefär samma sak. Och det är väl bra, det är ju vardagen, var-dag, och ett tecken på att allt är bra…..Men ändå, kan det inte bara hända något oväntat?? Något POSITIVT oväntat?? För så fort man “klagar” lite över att det är samma sak varje dag…”väcka barn, pussa på barn o make, få skäll av barn, stressa röven av sig, lämna på fritids nummer ett, lämna på fritids nummer två, lämna på dagis, åka till jobbet, jobba, åka hem, pussa på barn o make, få skäll av barn, laga middag, tvätta, diska, städa, duscha barn, natta barn, natta make, natta sig själv osv…” så kommer kommentaren; Men var glad åt det istället, tänk på alla som svälter, lider, ligger för döden, är döda, bor i krigszoner osv! Men allvarligt, inte f-n ber jag om en katastrof…kan det inte istället hända något ROLIGT ? Typ att det börjar regna guldpengar på mig, att jag får en alldeles ny egen laptop, att barnen en enda dag är bara vänner, att någon bjuder oss en vecka till en exotisk ö eller vad som helst?? Jag vill egentligen inte klaga, det är inte dåligt, och ofta är det helt ok med de här vardags-dagarna, men ibland, ibland kan det väl bara blixtra till och hända något super-duper-fantastisk-megaskoj….Och iofs…det gör det ju ibland…Så vad gnäller jag för egentligen ?

Idag finns en artikel i Aftonbladet om kvinnor och tårar. Man kan läsa att kvinnor ägnar 16 månader av sitt liv till att gråta. Sexton månader. Det är rätt lång tid. Jag kan dock säga att jag förmodligen redan fyllt min kvot….Med andra ord borde jag inte ha några fler tårar att förbruka …Enligt artikeln så gråter kvinnor i ålder 26+ ungerfär 2 timmar i veckan och anledningarna till tårar är enligt följande rankning;

1. En gråtmild film

2. Problem med partnern

3. Förlorat någon närstående

4.Känna sig trött

5. Få reda på någon annans dåliga nyheter

Jag kan säga att det första alternativet gråter jag i stort sett ALDRIG över…kan bero på att jag nästan aldrig tittar på tv/film, men nä…det är inte min största tårkälla. Nummer två…ja, ibland, men inte så ofta..det finns inga direkta problem att gråta över och när det finns problem är det mer ILSKA än tårar . Nummer tre, otäckt förskonad från detta, vill inte ens kommentera det mer eftersom jag tror att “lyckotankar” kan framkalla olyckor…ryser!! Nummer fyra, där har vi min stora punkt! Trötthet som leder till dåligt tålamod, som smittar av sig till barnen och som sedan gör att man hamnar i en ond spiral. Inte så mycket trötthet som orsakats av sömnbrist, mer psykisk trötthet som ibland kan uppstå. Jag gråter när jag är arg istället för att bli riktigt ARG och det stör mig så vansinnigt för i vissa situationer är det absolut olämpligt! När jag är galet arg och uppretad (jo det händer ibland….) då vill jag våga säga det och inte sitta och lipa som en bebis. Men tyvärr kommer då tårarna istället..det är något jag måste träna på att sluta med…..Sista punkten, ja också en stor källa, när jag läser bloggar, hemsidor, tidningar m.m om barn som lider, som dött, som är svårt sjuka osv…om katastrofer, när människor jag tycker om osv….Ibland kan jag gråta utan att jag egentligen inte vet varför….Jag gråter när jag ser andra gifta sig, t.ex på tv eller de få gånger jag varit på bröllop, men jag grät inte när jag själv gifte mig…Lyckligt nog verkar ingen av tjejerna har ärvt min gråtmildhet, de tar till ilska och uttrycker sig verbalt istället! Bra gjort!!

Varför är det så svårt att leva i nuet? Att njuta av det som sker just HÄR och NU? Om jag går till mig själv så inser jag att jag har extremt svårt för det, även om jag oändligt gärna skulle vilja. Jag skulle vilja leva varenda sekund och ta tillvara den, inte grubbla på framtiden och fundera över saker som skall ske om en timma, eller en vecka eller ett år. Hur lär man sig det? För i spåren av den här känslan av att hela tiden “längta framåt” kommer ju också en rädsla och svårigheter. Att fundera på framtiden är ju inte alltid av godo…det finns ju också en massa katastrofscenarior som bieffekt av detta. Hur blir det sedan? Vad ska hända? Vem lever om tio år?
Ofta läser man om människor som övervunnit svåra hot emot livet, sjukdomar och olyckor och som efter det säger sig kunna “njuta av varje dag som om den vore den sista”. Är det vad som krävs? Dödsångest för att kunna få “leva-här-och-nu-livslust”?? Usch…vill man isf kunna göra det? Varför kan man inte bara känna så trots allt?
Det är inte en fråga om att gå omkring och lida, absolut inte, men mer en känsla av att hela tiden “längta” efter saker som skall komma….och så missar man liksom det som sker precis här och nu!! Just nu kan jag erkänna att jag ofta och mycket funderar på/längtar efter att barnen ska bli lite större. Lite mer självgående och inte behöva den ständiga påpassningen, totala omsorgen och framför allt, inte det STÄNDIGA behovet av att jag ska leva mitt liv ENBART för deras service och behov . Jag kan komma mig själv med att räkna i huvudet hur många år det är tills de är si och så gamla….
Och jag VET alla, dömmer ut det med en blick och säger “njut medans det varar, den tiden är förbi snabbare än du anar”…Och det är ju sant, jag vet…barnen blir större och större och tiden rasar på, men ibland hjälper inte den vetskapen…ibland kan man känna den där “stora tröttheten” iaf över att alltid höra någon vråla MMMMMMAAAAAMMMMMA KOOOOOM NUUUUUUUUU!!!
Men jag försöker verkligen anstränga mig för att fånga dagen och jag tycker faktiskt att jag blivit lite bättre även om jag har mycket kvar att jobba på. Att njuta av stunden här och nu för det är ju allt man med säkerhet har!

Söndagmorgon. Maken på golfbanan och barnen fortfarande hos faster där de tillbringat natten. Klockan är tio. Jag gick upp strax före sju och har sedan dess hunit med att: frosta av frysen, städa och torka ur kylskåpet, dammsugit och tvättat alla golv på nedervåningen, vikt två korgar tvätt, druckit fyra koppar kaffe och röjt ur ett skåp! Sjukt? Vuxet? Ingen aning, det enda jag vet är att sömn inte är något beständigt..mao, visst hade det väl varit skönt att sova ut, men inte SÅ skönt! Det jag hunnit nu hade annars tagit en dag tillsammans med barnen….Så…jag tar hellre lite trötthet (idag som alla andra dagar *S*) och har ett hyfsat fräscht hem i någon/några dagar!
I morgon börjar jag jobba efter fem veckors ledighet. Just nu känns det helt ok !

Igår var mina föräldrar, min bror + flickvän här på kvällen. Vi åt kräftor och hade trevligt i största allmänhet. När barnen lagt sig spelade vi ett spel “Tokstolle” som handlar om olika medspelares personligheter som skall beskrivas…I ett fall skulle samtliga beskriva hur jag agerar i trafiken om någon gör en galen omkörning och pressar sig in…Alla, utom min pappa trodde att jag vräker ur mig en låååång harang med svordomar, även könsord och annat och sedan vrålar “hoppas polisen tar den jäveln”….Pappa trodde jag skulle tänka “äsch, de hade nog bråttom någonstans, de kan få ta platsen före mig”. Klart pappa hade rätt ….Iaf, i trafiken finns en del att störa sig på…haha!

* Folk som inte använder blinkers….HUR irriterande är det inte? Man står vid en gatukorse och väntar på att få köra ut och det kommer bil efter bil efter bil och du hinner ALDRIG köra..Så kommer en bil som svänger…utan att ha markerat det…BLÄ!! Då hade ju jag hunnit köra…Dessutom är ju personen ifråga nästan alltid man, femtioplus, småfet och körandes i en fin Volvo eller Mercedes…Tänk att ha en sådan fin bil och ändå inte ha råd med blinkers, synd.

* Kepsgubbar och rädda tanter som kör i 40 km i timman på 90 vägen, helst också MITT i vägen, dvs även om det är tvåfiligt…Det är ju rena trafikfaror som måste bort från vägarna. Visserligen förstår jag att de vill vara försiktiga, men snälla, snälla, kör i innerfilen och håll ut till kanten då…Och ni kan väl iaf hålla 60 km/h???

* Parkeringstjuvar. Dels de som snor parkeringar mitt framför ögonen på en, och även de som ställer sig som krattor så att minst två parkeringar är blockade av deras lilla golf. Vid några matvarubutiker finns sk. familjeparkeringar. Dvs sådan som är större och med gott utrymme att lasta i och ur barn och parera dörrar som flyger upp. F_a_m_i_l_j_e_p_a_r_k_e_r_i_n_g_a_r….inte betyder det väl att stressade chefer och fisförnämna damer ska ta dessa parkeringar för att gå in och köpa tidningen och lite mjölk? Ska jag som sliten småbarnsmorsa behöva köra vagn över halva Sverige för att nå bilen? Ja, jag vet, jag är inte perfekt, men jag kan säga här och nu, jag tar ALDRIG de parkeringarna om jag åker ensam och handlar, aldrig.

* Gångare som ställer sig och väntar vid ett övergångsställe på att det ska KOMMA en bil och sedan rusar de ut i vägen för att man ska tvärnita…Visst, de har företräde, men snälla, måste ni vänta in bilarna? Ni kan väl gå innan istället. Även här ska tilläggas, jag stannar och släpper fram folk precis som man ska. Det andra är ju de som verkligen SPRINGER fram till övergångsstället och kastar sig ut i vägen….

Jag har hela livet haft sömnproblem i perioder. Redan när jag var ganska “liten”, typ i mellanstadiet/högstadiet kunde jag ligga hela nätter och vända och vrida och sparka och fara…Då minns jag den totala paniken över att inte kunna somna, när klockan tickade mer och mer och jag räknade ner timmarna. Då var det ju en KATASTROF att inte få sova ungefär åtta timmar per natt! En natt med sex timmars sömn när jag var 13-14 var ju fruktansvärt, det var ju nästan omöjligt att fungera dagen efter…grus i ögonen och bomull i hjärnan…Numera klarar jag mig jättebra på sex timmar, det är nog normaldosen med sömn…Men när det börjar krypa ner runt tre timmar, då känner till och med jag mig rätt sliten dagen efter…..
I våras hade jag en period när jag inte somnade före två-tre en enda natt och så upp vid sex, efter några veckor kände jag mig helt utpumpad, men det är liksom ingen idé att gnälla, jag somnar inte lättare för det och jag vaknar inte senare heller, klockan ringer eller också, vanligare, vaknar barnen. Nu har jag de senaste tre nätterna återigen legat klarvaken och sett timmarna rulla förbi. Vi har en sån där klockradio som lyser i taket och det är sjukt frustrerande att se minuterna bli till timmar och hur natten bara försvinner….När jag lägger mig är jag jättetrött, men sedan är det som bortblåst och istället för att sova grubblar jag och tänker och värker…Jag vet inte ens exakt på vad, bara att tankar förstör sömn
Så nu är jag rätt hyfsat “groggy”, tror klockan var runt tre sista gången jag kollade och M vaknade strax efter sex…puh!! Men, lite kaffe på det så är jag nog snart människa igen…..