Trots, hysteri & kärlek

Vi har haft en FANTASTISK helg i Sälen! Onsdag-söndag, nästan bara strålande solsken, massor med snö och nästan bara glada barn! Dagarna har varit så varma att vi gått i bara t-shirt, solen har gassat på oss och maken plus tjejerna har åkt skidor hela dagarna medan jag och minsting roat oss med pulka, lekplatser, glassar i solskenet och små utforskande promenader. Vi åkte tillsammans med en annan familj som också har tre barn och det har varit mycket ös, men SÅ roligt!!! Kameran är full med fina bilder som vi nog kommer le mycket åt när vi tittar på. Mellan åkte slalom för första gången, förra året var det omöjligt att få upp henne på ett par skidor, men i år, efter en dags betänketid då hon studerat syrran och kompisarna tog hon mod till sig, jätteroligt!!
Det är så skönt att komma iväg så några dagar, bryta vardagen, göra något nytt och bara koppla av! Inga mer måsten än funderingen på vad man ska äta till middag…. . Jag känner hur stressen bara rinner av mig, hur mitt tålamod blir större, hur orken och glädjen hittar tillbaka, hur STARK jag blir. Jag har inte nojat över någonting på hela helgen, och det är ovanligt

Och sedan, nu, söndagkväll och det roliga är slut och jag FATTAR INTE hur jag ska kunna förmå mig att gå iväg och jobba i morgon?? Är det meningen med livet? Genast kommer paniken, alla tankar på hemskheter. Det mörknar ute och jag mörknar inne och jag vill bara åka tillbaka till Sälen och “tryggheten”. Och dessutom, halva styrkan är förkyld, hostig och rosslig. Jag har ont i halsen igen.