Trots, hysteri & kärlek

I stort sett dagligen kan man nu läsa i diverse dagstidningar/skvallerblaskor om hur fattigdomen slår emot Sverige och svenskarna när lågkonjunkturen har oss i sitt ondskefulla grepp. På framsidorna lägger man stora svarta rubriker och bilder på sorgsna människor. Och det är tragiskt! Jag sticker inte under stol med det och jag förringar det absolut inte, MEN jag tror man borde fundera över vad som faktiskt har hänt?? När blev vi så vansinnigt beroende av konsumtion, det nyaste och dyraste inom det mesta? När fick vi inslaget i ryggmärgen att det som räknas är hur mycket pengar man har, eller hur dyra kläder eller stora hus?? Det står om de som mister jobbet, som blir av med sin sjukpenning, som får gå ifrån hem och hus och hela tiden ligger någonstans mellan raderna DET ÄR NÅGON ANNANS FEL! Det är alltid någon annans fel att vi köpte det där stora huset och lånade oss upp över öronen och hade blivit lovade att ALDRIG ALDRIG förlora jobbet…..Visst är det hemskt! Så klart det är hemskt, om någon av oss här hemma blir av med jobbet vore det också en stor omställning. Men ingen katastrof! En katastrof är om någon av oss, eller barnen, drabbas av sjukdom och död, om någon i vår närhet förolyckas eller om jorden går under. Att förlora jobbet innebär mindre pengar i plånboken, mycket mindre, men livet tar inte slut. Jag oroar mig också för konjunkturen, mycket till och med, men jag skulle aldrig gå ut i tidningen och berätta om krisen i livet om det hände…..En annan sak, och det är är kontroversiellt, och jag vet inte om jag egentligen borde skriva det, men OFTA är det ensamstående mödrar, sjukskrivna och med tre barn hemma som berättar om hur extremt lite pengar de har kvar i plånboken…Det är synd om dem! Jag förstår att det är piss och skit, MEN någonstans har man ändå alltid gjort ett val. Eller hur?? Då säger någon, man väljer inte att bli sjuk, nej, det gör man inte, men lever man så är det tyvärr något som man måste ha i medvetandet, det kan hända!! Man väljer kanske inte att skiljas, nej, det är också sant, men någon gång väljer man att gifta sig och också då gör man ett medvetet val. Även barn är något man väljer!! MEN det mesta tragiska tycker jag är när man i dessa artiklar framställer fattigdom genom att skriva “vi har inte råd med resor, semestrar, märkeskläder etc…” Nähä…är det fattigdom?? Vi är absolut inte fattiga, men vi åker ändå inte utomlands varje år. Vissa somrar har vi “bara” varit på landet, men det är väl också semester?? När man skriver att det är synd om barnen som inte har något att berätta när det kommer tillbaka till skolan efter sommaren bara för att de inte varit i Grekland….Enligt min mening är det synd om barn som har föräldrar som dricker sig berusade varje kväll, som inte ger barnen trygghet, kärlek och värme. Det är synd om barn som somnar ensamma och ledsna, rädda och hungriga….Det är inte synd om barn som “bara” fått vara hemma på lovet. Hemma kan man baka, spela spel, lyssna på musik, läsa böcker, berätta historier för varandra, måla, pyssla…Hemma i stan kan man också göra utflykter, alldeles gratis. Mycket i livet är ju faktiskt gratis!!

Jag tycker det är synd att livet blivit en tävling där den som har mest prylar i slutet tror sig vinna….Där pengar och stora hus är viktigare än tid tillsammans och att få vara frisk….Vet ni vid vilket tillfälle jag VERKLIGEN förstår att jag lever i ett extremt prylgalet i-samhälle?? När folk kommer hem till oss, i vårt relativt nyrenoverade kök, och nästan svimmar vid medvetandet om att vi inte har diskmaskin!! Att vi frivilligt valde bort det när vi renoverade…När vi hellre diskar för hand och får undan det med en gång….När folk då frågar; Är ni inte kloka?? Och hur orkar ni??? Då, då förstår jag verkligen att jag lever i västvärlden och att vi har det jäkligt bra……..