Trots, hysteri & kärlek

I fem veckor har minsting varit snorig och hostig. Från och till har hon haft feber, febrig tre-fyra dagar, normal tempad lika många och sedan feber igen. Lägg till det kletiga ögon, rosslig i halsen och absolut ingen aptit. I fem veckor har vi “bitit ihop” dvs inte ringt VC för varken råd eller ev. recept på hostmedicin, trots att hon hostat så det väser i bröstet. Vi vet vad de säger, virus och så den där blicken “stackars hysteriska småbarnsföräldrar….det är så här det är”….Men idag, idag kände jag att det går inte längre. Ungen är precis genom förkyld, tjock grön snuva som rinner hela tiden, kletiga ögon, blossiga kinder och trött, så trött….Så jag ringde VC och fick faktiskt en tid utan att ens behöva tjata…(kan berott på att det var vår BVC-sköterska som svarade…*S*). Gick dit med min lilla trötta tjej.
En läkare som tittar på mig med en blick som om jag vore tre år och hon själv hundra…Klämmer minsting lite på halsen, frågar hur länge hon varit sjuk och pratar några ord med minsting. Sedan sätter hon sig bakåt i stolen, skjuter upp glasögonen i pannan och säger;
- Det är en förkylning helt enkelt. Små barn blir förkylda vet du…och det är inget att göra något åt, bara att rida ut!
Jag frågar om det är normalt att vara förkyld i fem veckor??
- Nej, men det är nya virus hon får vet du, svarar doktorn och ler snett. Du tror väl inte att det är samma ditt dumma spån? ( det sista säger hon förstås inte…inte med ord….)
- Jag tänkte på halsen…jag har haft många halsflusser och hon äter jättedåligt…kanske…
- Nej. Halsflusser får man inte förrän man är fem-sex år ser du.
- Nähä!

Jag känner mig totalt blåst och så löjlig, samtidigt som jag är rustad för strid, min lilla unge mår uselt och hon ska minsann undersökas. Och jag VET att virus inte kan botas, men man kan väl iaf utesluta annat?
- Nej, säger doktorn med glasögonen i pannan. Vi testar inte små barn i onödan, det gör bara ont att sticka dem. Ni får gå hem och vila upp er. Ge Alvedon om det blir besvärligt och så får ni höra av er igen om det inte släpper.

Jag går därifrån och ÄNNU en gång ångrar jag att jag gick dit. Till vilken mening?? Jag kunde undersökt henne bättre själv, jag hade åtminstone TITTAT henne i halsen….Så, jag funderar, det bästa och billigaste vore ju om VC helt sonika hade en telefonsvarare som svarade: Välkommen till oss. Det är ett virus du har, ta en Alvedon och lägg dig och sov!

I stort sett dagligen kan man nu läsa i diverse dagstidningar/skvallerblaskor om hur fattigdomen slår emot Sverige och svenskarna när lågkonjunkturen har oss i sitt ondskefulla grepp. På framsidorna lägger man stora svarta rubriker och bilder på sorgsna människor. Och det är tragiskt! Jag sticker inte under stol med det och jag förringar det absolut inte, MEN jag tror man borde fundera över vad som faktiskt har hänt?? När blev vi så vansinnigt beroende av konsumtion, det nyaste och dyraste inom det mesta? När fick vi inslaget i ryggmärgen att det som räknas är hur mycket pengar man har, eller hur dyra kläder eller stora hus?? Det står om de som mister jobbet, som blir av med sin sjukpenning, som får gå ifrån hem och hus och hela tiden ligger någonstans mellan raderna DET ÄR NÅGON ANNANS FEL! Det är alltid någon annans fel att vi köpte det där stora huset och lånade oss upp över öronen och hade blivit lovade att ALDRIG ALDRIG förlora jobbet…..Visst är det hemskt! Så klart det är hemskt, om någon av oss här hemma blir av med jobbet vore det också en stor omställning. Men ingen katastrof! En katastrof är om någon av oss, eller barnen, drabbas av sjukdom och död, om någon i vår närhet förolyckas eller om jorden går under. Att förlora jobbet innebär mindre pengar i plånboken, mycket mindre, men livet tar inte slut. Jag oroar mig också för konjunkturen, mycket till och med, men jag skulle aldrig gå ut i tidningen och berätta om krisen i livet om det hände…..En annan sak, och det är är kontroversiellt, och jag vet inte om jag egentligen borde skriva det, men OFTA är det ensamstående mödrar, sjukskrivna och med tre barn hemma som berättar om hur extremt lite pengar de har kvar i plånboken…Det är synd om dem! Jag förstår att det är piss och skit, MEN någonstans har man ändå alltid gjort ett val. Eller hur?? Då säger någon, man väljer inte att bli sjuk, nej, det gör man inte, men lever man så är det tyvärr något som man måste ha i medvetandet, det kan hända!! Man väljer kanske inte att skiljas, nej, det är också sant, men någon gång väljer man att gifta sig och också då gör man ett medvetet val. Även barn är något man väljer!! MEN det mesta tragiska tycker jag är när man i dessa artiklar framställer fattigdom genom att skriva “vi har inte råd med resor, semestrar, märkeskläder etc…” Nähä…är det fattigdom?? Vi är absolut inte fattiga, men vi åker ändå inte utomlands varje år. Vissa somrar har vi “bara” varit på landet, men det är väl också semester?? När man skriver att det är synd om barnen som inte har något att berätta när det kommer tillbaka till skolan efter sommaren bara för att de inte varit i Grekland….Enligt min mening är det synd om barn som har föräldrar som dricker sig berusade varje kväll, som inte ger barnen trygghet, kärlek och värme. Det är synd om barn som somnar ensamma och ledsna, rädda och hungriga….Det är inte synd om barn som “bara” fått vara hemma på lovet. Hemma kan man baka, spela spel, lyssna på musik, läsa böcker, berätta historier för varandra, måla, pyssla…Hemma i stan kan man också göra utflykter, alldeles gratis. Mycket i livet är ju faktiskt gratis!!

Jag tycker det är synd att livet blivit en tävling där den som har mest prylar i slutet tror sig vinna….Där pengar och stora hus är viktigare än tid tillsammans och att få vara frisk….Vet ni vid vilket tillfälle jag VERKLIGEN förstår att jag lever i ett extremt prylgalet i-samhälle?? När folk kommer hem till oss, i vårt relativt nyrenoverade kök, och nästan svimmar vid medvetandet om att vi inte har diskmaskin!! Att vi frivilligt valde bort det när vi renoverade…När vi hellre diskar för hand och får undan det med en gång….När folk då frågar; Är ni inte kloka?? Och hur orkar ni??? Då, då förstår jag verkligen att jag lever i västvärlden och att vi har det jäkligt bra……..

Tittar ni på “Familjen Annorlunda”?? Många verkar göra det, de allra flesta med en förfäran i blicken, en förfasan över att det finns folk som VÄLJER att skaffa så många barn! Fördomarna duggar tätt, varav den vanligaste och mest slående kommentaren som jag hört från folk; “Stackars barn, föräldrarna kan ju inte ha tid med dem”….. Och ja, jag erkänner att visst kan jag också tänka så när ser t.ex familjen med tio barn, men samtidigt är jag galet imponerad OCH det viktigaste, jag tror inte man kan tro att ALLA familjer är som den EGNA familjen. För vet ni vad jag tror?? Jag tror att det finns många barn med ETT syskon som träffar sina föräldrar, som pratar med dem mindre, än vad de med t.ex sju syskon kan göra. Allting handlar om att PRIORITERA! Vad vill man med sitt liv och vad vill man satsa på? Vill man jobba hundra procent utanför hemmet, eller innanför husets väggar? Det är klart att livspusslet blir svårare med många barn än med få, men måste svårare betyda sämre?? Själv skulle jag absolut inte vilja ha tio barn, det hade jag inte fixat, men jag känner inte att jag har “rätt” att sätta mig över de som väljer att göra det….Att förfärat slå handen för munnen och flämta; Men kan de inte använda preventivmedel? Hur bra förälder man är baseras på helt andra kvaliter än antalet barn. Och det VÄRSTA av allt tycker jag är när folk med två barn pustar över mina tre. Alltså, att jag har hela ett barn fler än deras två….Ett barn!! Och att de tycker sig ha rätten att kommentera det. Varför är det så??

Statusen i den här familjen med alla sina tre barn….
Mamma = snorig, hostig och ont i halsen
Pappa = hostig och värk i kroppen
Äldsta = Ganska frisk
Mellan = Hostig, men frisk i övrigt
Minsting = Feber, feber & feber m hosta…..

I morgon blir det…yepp….vabb för mamsen….

Senare: Haha! Nu kan man tro att jag skrev detta EFTER att jag sett programmet eftersom en av mammorna sa exakt detta, MEN jag skrev det faktiskt innan….*S*

Många veckor har gått. Har jag saknat? Saknats? Inte märkbart. Det blir på något vis uppenbart när man INTE bloggar, att nätvärlden faktiskt bara är en liten värld där verkligheten inte riktigt når in. Ingenting är på riktigt. Hade jag varit död i sex veckor hade mina närmaste omkring mig saknat mig direkt (hoppas jag iaf..*S*). I nätvärlden är sex veckor ingenting, man försvinner, men man antas vara någonstans utanför, att man klivit ut ur datorn och tagit tag i verkligheten. Ungefär så. Att det är mycket viktigare och sannare och faktiskt roligare att leva i den RIKTIGA världen. Likväl, det är kul att blogga, för stunden. Man saknar det när man INTE bloggar. Så ett dyk in i “fantasin” och i den bubbla som kallas nätvärlden…..Om man har något att säga vill säga. Vet inte om jag har det….fast det bubblar i kroppen av något som kanske kan likna den svunna blogglusten.

Inte mycket har hänt….Vi går nu in på fjärde veckan med sjuka barn. Hur hamnade vi där, vi som normalt har ganska friska barn… Hög feber och hosta som river sönder brösten vandrar runt, runt i familjen. Turligt nog har en snäll mormor kunnat hjälpa oss med vabbandet, men iaf. Det är trötta på oss på våra jobb, iaf på mig på mitt. Dåligt samvete åt höger och vänster. Och ändå, vad ska man göra?? Och vad är viktigare än att ta hand om sjuka barn? Försöker skjuta det dåliga samvetet ifrån mig och tänker att vill de säga upp mig pga att jag vabbar mest hela tiden så får de göra det….Mina barn är ändå viktigast och att lämna ett hostigt och febrigt barn på förskolan är ju uteslutet…..I morgon blir minsting hemma med mormor, hur vi löser resten av veckan vet jag inte…Lutar åt att det blir jag som blir hemma. Varför?? Eftersom jag nu stått imot i fyra veckor men känner att det inte längre går, halsen är ett svidande sår och jag anar feber som bultar i kroppen. Blä!! Kan mammor bli sjuka?

Trots alla sjukdomar andas jag vår, vår och solsken. Lite ljus och värme. Jag som normalt älskar hösten och mörkret är nu rätt trött på regntunga dagar och mörka moln. Det har varit samma väder i ungefär fem månader nu……Några härliga vårdagar har vi fått, men nu ikväll regnar iskalla droppar mot fönstren. Dricker te och tänder ljus…Och ändå, våren kommer snart att komma. Så jag tar några djupa andetag och tänker att det GÅR!! Det går ett tag till. Snart kommer ljuset.