Trots, hysteri & kärlek

Läser just nu “Skugga” av Karin Alvtegen. Den, liksom alla andra hennes böcker, är en fantastisk läsning! Hon skriver otroligt målande och gripande om människoöden, en förmåga att fånga detaljer, väva ut berättelserna till stora dukar och sedan alldeles lysande knyta ihop det på ett sätt som verkligen fängslar. Så detaljrikt att jag nästan varje gång glömmer att boken inte är verklighetsbaserad utan en fiktiv roman. Tror jag skrivit om någon av hennes böcker innan, men hon är väl värd att omskrivas igen.
Det som slår mig är att hon skriver så otroligt bra böcker “i det tysta”, eller ja, hon omskrivs säkert i många tidningar titt som tätt, men hon figurerar aldrig i “blaskorna”, hon gör inga märklig program i tv om sin egen suveränitet, heller är hon aldrig iblandad i pajkastning författare i mellan. Dvs, det finns ju en väldig massa, framför allt kvinnliga, författare som figurerar i media så gott som dagligen, som tycker om det mesta och som hela tiden vill synas och höras, långt ifrån alltid handlar det om deras skrivande. För mig är det en gåta hur många av de författare vi har idag har kunnat slå så enormt. Visst, det kan vara bra feelgood litteratur då och då, men många av böckerna är ju rena skräpet. Faktiskt! Enkelt språk, enkel handling som är given från början och framför allt, massproduktion av böcker som trampar samma stigar gång på gång. Då är frågan, handlar det bara om slump, är det ren tur att vissa träffar den rätta kontakten, i exakt rätt ögonblick, gör sig ett namn och sedan kan prångla ut böcker? Mest av allt, och kanske är det vad som retar mig mest, de allra flesta av dessa “stora kvinnliga författare” verkar totalt sakna ödmjukhet. Det är väldigt mycket här kommer jag och jag tar vad jag vill ha och gör vad jag vill….. Jaja, det är bara min åsikt, men den är ju viktig för mig