Trots, hysteri & kärlek

I går kväll satt jag och kollade på fyrans program om försvunna Madeleine McCann. Det är så ruskigt!! Tänk er själv vetskapen om att man inte har en ANING om vart ens barn finns, jag menar, jag får lätt panik om jag kommer till dagis för att hämta och de just då inte har full koll på vart någon av mina barn är, och då är de ändå på en gård med staket runt överallt. Och visst kan man prata om skuld, de är ju faktiskt fortfarande misstänkta för bortförandet, eller iaf inte helt uteslutna och har ingen insyn i utredningen, och personligen hade jag ALDRIG lämnat mina barn sovande i ett rum på ett hotell och gått därifrån, jag hade inte ens lämnat mina barn sovande i sina egna rum för att gå runt kvarteret. Några saker de sa som fick mig att höja ögonbrynet, t.ex när mamman sa att de trodde att hotellet erbjöd en service där de gick runt och lyssnade på sovande barn, att de hört att det var så, men fick i efterhand reda på att så inte var fallet, det fanns ingen som sådan tjänst???? Eh?? Tar man isf inte reda på det innan?? En annan sak var när de berättade att Madeleine tydligen frågat, på morgonen samma dag som hon försvann, att varför de inte kom när barnen grät på kvällen innan?? Då undrade mamman om det kanske varit någon där och rört dem redan kvällen innan, som väckt dem och ångrade att hon inte frågade M mer om det….Hm….Jag vet inte, men mina barn vaknar ibland på kvällarna bara rent spontant, och vill ha vatten, napp eller snutte osv, kanske på toaletten eller bara kolla så vi är där. Inget märkligt med det. Däremot funderar jag över varför mamman inte då tänkte, vi kanske inte ska lämna dem här på kvällen om de vaknar och är ledsna??
MEN det som jag ville skriva om egentligen, var inte skuld eller såna grejer, utan tanken på att de levt utan sitt barn i ett helt år, och mer än det. Att hon var fyra år när hon försvann och nu snart fem. Att tiden går och det hemska, som de inte sa, men som jag tänkte när jag kollade; OM det någonsin blir en återföreningen, har snart så mkt tid passerat att Madeleine ändå har glömt. Det är ju en svidande sanning, men på riktigt, så är det ju. Hur mycket vi än vill tro att vi är allt för våra barn, ett barn som ännu inte fyllt fyra år kommer att tappa minnena mer och mer med tiden. Det är säkert olika för olika barn, men verkligheten är ju att även om de en gång har turen att mötas igen kommer återföreningen att bli svårare ju mer tiden går. Och ändå får man beundra dem, som orkar kämpa vidare, som har återupptagit sina liv för att de andra barnen ska få en normal uppväxt. Och tänk er, att VARENDA kväll gå och lägga sig utan att veta vart ens lilla barn är. Det är ju mer än någon borde behöva bära.

Läs inlägget nedan…sedan detta….

I morse när vi åt frukost pratade jag med barnen om magsjukans “framfart” och gav dem tips inför kommande vecka . Att inte dela glas och annat med kompisar, tvätta händerna noga efter toalettbesök och innan mat osv…och att vi återigen börjar käka några vitpepparkorn dagligen för att slippa eländet. Äldsta (som ju har sin musikal med huvudroll) i nästa vecka himlade med ögonen och sa:
- Mamma, varför är du så hysterisk över magsjuka??
- Men det är ju äckligt och jobbigt och tänk vad ledsen du skulle bli om du missar din musikal!
Hon tittade på mig och sa:
- Jag blir ju inte glad precis, men jag börjar ju inte gråta heller, det är ju så det är i så fall…..Man kräks lite sedan går det över.

SEX ÅR och tusen gånger lugnare och klokare än sin mor. Skrämmande tanke, men också en viss tillfredställelse i att hon fått något med sig som jag uppenbarligen saknar och det känns tryggt.

Helt ärligt, det måste ju vara något fel på mig! Det MÅSTE vara något fel när man har sådan magsjukefobi att man förstör en hel dag, bara man hör talas om den…..På riktigt, idag fick jag höra att ett barn på äldsta dotterns förskola spytt och sedan dess har jag varit helt nojig. Nerverna utanpå, lättirriterad, orolig och halvt hysterisk. Om en vecka har dottern sin musikal som hon längtat efter och om två helger ska vi på fest, samma fest som vi förra året missade på grund av magsjukan från HELL…..Redan nu känns det kört igen. Och jag vet, folk skrattar åt mig och min sjukdomsrädsla, men inse, det är inte det minsta roligt, bara EXTREMT jobbigt. Vart gick det fel tror ni? Anala fasen?

Läste i en mammatidning en artikel om ett par som beskrev sig så här: “vi är helt jämställda, hon gör allt arbete inomhus och han gör allt arbete utomhus”.
Är det på riktigt?? Jag menar, vad har de för utomhusområde, en park med fantastiska rosor, enorma gräsytor, häckar, figurklippta buskar, perfekt krattade gräsgångar, dammar som skall göras rent, stenar som skall skuras m.m? För om inte, om de bara har en “vanlig” småbarnsträdgård så vet jag inte riktigt vad han gör??
Skulle det innebära att hon:
* städar
* diskar
* tvättar
* lagar mat
* handlar
* stryker
* skurar
* plockar i ordning
m.m

och han
* klipper gräs
* plockar upp en och annan leksak som hamnat fel?

Är det att leva jämställt?? Jaha…isf är vi faktiskt extremt jämställda hemma, för hos oss gör iaf maken gräsklippning och typ 10% av innesysslorna

Inget lösenordsbyte eller så…nedanstående inlägg är bara en privat hälsning ! Återkommer med mer bloggande när orken finnes!! *kram*

Idag har jag varit ledig, jag och de två små hellediga, storasyster hämtade vi efter förskoleklassen klockan ett. Dagen som började ganska kall och blåsig utvecklade sig till en riktigt varm dag och vi tillbringade eftermiddagen ute i trädgården med att bygga en BÅT. Visserligen hade den inte gått att sjösätta, även om mellansyster trodde det ( bara vi lägger lite plast under *S*), men den blev en rolig lekplats som gissningsvis får stå kvar på gräset iaf ett tag. Man tager vad man haver, delar av en gammal spjälsäng (som ändå aldrig ska användas igen, haha), lite rester från takpanelen i sovrummet, andra spillbitar och lakan, funkade utmärkt som material. Tjejerna var lyckliga och även jag som agerade arkitekt Blev några fina timmar tillsammans, sedan firade vi in båten med äppeljuice och Ballerinakex

Efter middagen, som bestod av laxpasta, åkte vi hela familjen iväg till storasysters fotbollsträning, en mysig stund på gräsmattan med billigt fika från föreningens kiosk Nu sussar barnen och maken klipper gräset ( alltid under irritation, han hade nog helst asfalterat hela gården, alt sett att jag alltid klippte den), jag har hela huset för mig själv, tyst och stilla. En bra dag har det varit!!