Trots, hysteri & kärlek

***!! Uppdaterad 20.10, längst ner i inlägget….!!! ***

Jag har bestämt mig! Jag ska bli elak! En bitterfitta…..Eller?? Ibland känns det nämligen som det är lika bra. Det tjänar liksom ingenting till att vara snäll och ställa upp till höger och vänster, när kvällen kommer är man iaf ensam. Jag är en sådan där människa som engagerar mig för mycket, som försöker stötta och som verkligen lägger hela min själ i att “finnas där”. Inser att det måste vara något fel på mig. Jag är alltid den som tar initativ, som planerar och ordnar åt alla, det brukar uppskattas, men bara för stunden, för när jag själv står med två ton sten på huvudet får jag iaf bära det ensam. Det verkar som jag “samlar” på mig människor som suger musten ur mig, som gör mig svimfärdig, de mår bättre själva för stunden, men jag är alldeles matt. Jag är trött på det! Jag vill inte vara sån längre. Den senaste tiden har det funnits flera såna människor i min närhet, som förväntat sig att jag ska stå där i pissregnet, dyblöt och iskall, men redo att stötta dem. Och jag har gjort det, jag har funnits där. Kanske är jag för snäll? Så, här och nu är det slut på snälla Anniz. Från och med nu kommer jag inte att engagera mig och involvera mig i andras bekymmer, istället ägnar jag mig åt mina nära och kära som alltid finns där och som räcker ut en hand när jag behöver den. Någon som känner igen detta? Någon mer som engagerar sig i andras bekymmer men som ändå är ensam när det blåser i den egna sfären?

Uppdatering 20.10 Alltså, det jag ville säga är; jag har egentligen ingenting emot att lyssna på folk, jag tycker om att stötta och komma med tankar osv, jag vill inte att man känner att man måste tacka och visa uppskattning på det sättet heller….vad som däremot är fruktansvärt frustrerande är att bli ignorerad när man själv behöver hjälp med något, kanske bara bolla tankar eller känslor, eller ännu värre, man existerar ENBART när det handlar om tjänster…usch!
Trevlig helg!