Trots, hysteri & kärlek

Och så lite magsjuka…Tja, varför inte? En dotter hade ju klarat sig undan feber och hosta, då är väl magsjuka på sin plats? Laget runt lär vi väl gå vad tiden lider….Härliga, härliga vår!

Storasyster är nu inne på dag fem med feber, hon är trött, trött, trött och väldigt flammig på kinderna, hostar och är rosslig, men säger sig inte ha ont i halsen. Någon sa att det gick femte sjukan på förskolan, kanske kan det vara det? Övriga fröknar i familjen, inklusive mamman, har varit snoriga och har ont i halsen, men ingen feber eller denna extrema trötthet. Dock piggnar hon till i mellanåt och det är inte en sådan där koma lik trötthet, utan mer slö och trötta, röda ögon. Hoppas hon kvicknar till under helgen nu, för inte roligt att se henne sådan.

Själv jobbar jag hela helgen, känns väl inte jätteroligt, men det är skönt när denna helg är avklarad, då är jag ledig i två helger sedan (positivt tänkande). Ev. hinner vi ut till stugan en sväng i morgon eftermiddag för att kolla nya köket som min bror satt in i veckan, ska bli spännande!! I övrigt inte mycket på tapeten, men jag hoppas på en trivsam helg och detsamma till er!

(baha….vilket ruskigt deprimerande blogginlägg…hu, *SKÄMS*)

En sväng i sjukdomsträsket var det dags för nu! Feber, hosta och snor står på menyn. Nåväl, jag ska inte klaga, det var faktiskt ett tag sedan barnen var sjuka och så länge det inte är magsjuka så är det rätt lugnt

Läste denna artikel på Aftonbladet.se precis. Den berör mig på ett speciellt sätt, därför att den förvånar mig otroligt mycket. Inte det faktum att hon inte vill ha barn, för det är ju faktiskt inte helt ovanligt, och heller inget som jag lägger någon värdering i. En del vill ha barn, andra inte, fine! Vad som däremot är otroligt ovanligt (?) är hennes extrema “olust” gentemot barn överhuvudtaget. Att hon irriterar sig på andras barn, att hon tycker de är snoriga och stökiga osv, men mest av allt, att hon äcklas av kvinnor som ammar! Vaa?? Är inte det väldigt ovanligt?? Hur kan det provocera någon? En kvinna som ger sitt barn mat. Visst, jag erkänner, jag satt väldigt ogärna i offentliga miljöer och ammade, det hände bara några enstaka gånger, men jag bryr mig inte om andra som gör det. Att ge sitt barn näring är ju rätt “basic”. Inbillar mig att det måste ligga något “djupare” bakom en sådan extrem ovilja att ens leva i närheten av barn? Jaja..lite svammel på lördagskvällen bara.

Nu ska jag sjunka ner i soffan med maken, de stora tjejerna sover hos mormor och morfar på landet, och minsting sussar gott i sin säng. Hela dagen har vi tillbringat på landet med att riva ut massa gammal bråte och REJÄLT med musskit från sommarstugan. Vi ska renovera, fixa nya sovplatser, sätta in nytt kök osv och redan i morgon börjar maken och pappa att lägga in nytt golv. Kommer bli prima! Tjejerna har sprungit runt och lekt hela dagen och det var trötta tjejer som gick in till mormor och morfars stuga för att kolla på Bolibompa när vi andra åkte hem och minsting somnade i sin bilstol hyfsat snart.

***!! Uppdaterad 20.10, längst ner i inlägget….!!! ***

Jag har bestämt mig! Jag ska bli elak! En bitterfitta…..Eller?? Ibland känns det nämligen som det är lika bra. Det tjänar liksom ingenting till att vara snäll och ställa upp till höger och vänster, när kvällen kommer är man iaf ensam. Jag är en sådan där människa som engagerar mig för mycket, som försöker stötta och som verkligen lägger hela min själ i att “finnas där”. Inser att det måste vara något fel på mig. Jag är alltid den som tar initativ, som planerar och ordnar åt alla, det brukar uppskattas, men bara för stunden, för när jag själv står med två ton sten på huvudet får jag iaf bära det ensam. Det verkar som jag “samlar” på mig människor som suger musten ur mig, som gör mig svimfärdig, de mår bättre själva för stunden, men jag är alldeles matt. Jag är trött på det! Jag vill inte vara sån längre. Den senaste tiden har det funnits flera såna människor i min närhet, som förväntat sig att jag ska stå där i pissregnet, dyblöt och iskall, men redo att stötta dem. Och jag har gjort det, jag har funnits där. Kanske är jag för snäll? Så, här och nu är det slut på snälla Anniz. Från och med nu kommer jag inte att engagera mig och involvera mig i andras bekymmer, istället ägnar jag mig åt mina nära och kära som alltid finns där och som räcker ut en hand när jag behöver den. Någon som känner igen detta? Någon mer som engagerar sig i andras bekymmer men som ändå är ensam när det blåser i den egna sfären?

Uppdatering 20.10 Alltså, det jag ville säga är; jag har egentligen ingenting emot att lyssna på folk, jag tycker om att stötta och komma med tankar osv, jag vill inte att man känner att man måste tacka och visa uppskattning på det sättet heller….vad som däremot är fruktansvärt frustrerande är att bli ignorerad när man själv behöver hjälp med något, kanske bara bolla tankar eller känslor, eller ännu värre, man existerar ENBART när det handlar om tjänster…usch!
Trevlig helg!

I dagens Aftonbladet kan man läsa ett otroligt vackert, sorgligt och gripande brev till de två små barnen som mördades i Arboga, det är skrivet av deras pappa. Det brevet, och fotot på två underbart söta små ungar bränner bakom mina ögonlock. Så jävla meningslöst, så hemskt, så vidrigt. Mina tankar är hos familjen som aldrig mer kommer bli hel.

I samma tidning kan man läsa om en annan tragedi, också den mot ett oskyldigt barn, lilla Engla. Foton på hennes misstänkta mördare. Kan man känna annat än avsky emot honom? Samtidigt, i tidningen kartlägger man i stort sett alla mord och bortföranden som skett i Europa de senaste åren, och att han skulle ligga bakom alla dem är väl magstarkt eller? Å andra sidan, visst är det bra att det utreds.

Hur som helst, i min egoism längtar jag bara hem till mina små och få krama om dem ordentligt.

Blev en liten paus, en helt ofrivillig sådan…Har inte hunnit med, och igår kväll när jag satte mig vid datorn för att köra en bloggrunda, ja då funkade inte nätet!! Få saker gör mig så rosenrasande som när tekniken krånglar, mest för att jag är så totalt havererad då….Men sedan i morse när jag slog på datorn, ja då funkade det igen!! Håll en tumme för att det bara var en tillfällig “bugg”…..

Hela veckan lång är jag gräsänka, maken är i Toscana och spelar golf. En resa som han verkligen sett fram emot och planerat för och jag hoppas de får ljuvliga dagar där nere och att solen har lust att skina på dem.

När någon av oss vuxna hemma är bortresta har mellandottern som standard att sova i vår säng, nu är dessutom mini supersnuvig så jag har plockat in båda i mitt rum, men usch vad jag sover dåligt då! Vaknar titt som tätt av små ben som sparkar och snurrar. De två verkar dock inte alls bry sig om det, i natt när jag vaknade låg de och höll om varandra och snarkade och sov så gott Den äldsta är som mig, hon vill vara ifred när hon sover och vägrar komma in till oss

Träningen då? Det går bra, helgen gick också helt ok, frosade i lite choklad i söndags med maken innan han åkte, men det tycker jag är tillåtet om man gör det under “rimliga” former.

Torsdag: Löpning 6 km
Fredag: Vila
Lördag: Löpning 6 km
Söndag: Hann inte träna, men vi gick 6 km hela familjen, och jag körde bitvis vagnen med två barn i…så lite brände jag nog…
Måndag: Löpning 6 km.

I kväll får det bli Orbitracen hemma när barnen har lagt sig. Vågen står rätt still, men jag hoppas att lite fett försvunnit och blivit muskler istället?? Jag menar, så mkt som jag rört mig de senaste veckorna har jag inte gjort under hela livet innan….

Just nu är jag GRYMT sugen på: choklad i alla former, popcorn, stora smörgåsar med högvis av ost och grönsaker och pommes frites.

Just nu äter jag: Hemmagjord müsli på dinkelflingor, bovete, linfrön och solrosfrön med skivad banan och solhavre…..Senare funderar jag på att festa loss på några morotsstavar och eventuellt, men bara kanske, ett stort glas vatten.

Ibland är det verkligen mysigt att försöka hålla igen….Puh! Motionsdosen är jag iaf nöjd med hittills denna vecka;

Lördag - vilodag
Söndag - 30 min på Obritracen
Måndag - Löpning 6 km ( 34 minuter, nytt rekord )
Tisdag - Simning 1 km
Onsdag - En timmas Friskis & Svettispass.

OCH, mest stolt över: maken & barnen åt på Max idag, jag var med, men åt inte (jo, de sista tuggorna av en av döttrarnas mat…men det räknas inte va?)

Det här har aldrig varit en receptblogg, och kommer inte att bli det heller, men, jag gör ett undantag och tipsar om en supersmarrig paj som vi åt förra helgen. Kommer garanterat att göra den igen

Degen gjorde jag av margarin, dinkelmjöl, lite solhavre och en gnutta bakpulver, knåda till lagom konsistens och låt den vila en stund, ska inte förgräddas.

Stek en påse cornbitar, tror det är ca 300 gram i en sådan, blanda ner rödlök, champinjoner och oliver. Dra blandningen av värmen och rör ned en burk keso, lite riven parmesan och en mozzarellaost. Jag knäckte i ett ägg också och ca en dl sojagrädde för att få det lite “krämigare”. Tryck ut degen i formen och fyll den med fyllningen. Strö över lite riven ost av valfri sort. Grädda ca 15 min i 250 grader. Servera med sallad, supergott och hyfsat enkelt!