Trots, hysteri & kärlek

Åh! I går köpte jag fyra böcker, en av dem ångrar jag att jag köpte! Egentligen visste jag redan innan att det var ett extremt dumt köp för en krisande själ som mig själv, ändå tog min hand boken ur hyllan, betalade den, tog den med hem och började läsa. Efter några sidor fick jag panik och la den ifrån mig….satt och ulkade en stund, för att sedan läsa de sista sidorna om farväl av en älskad dotter och en människas sista stund i livet. Så tragiskt! Jag kunde inte sluta gråta, tårarna bara forsade ner för mina kinder, sedan satt jag bara och stirrade framför mig i en halvtimma, helt oförmögen att göra någonting. Vilken bok? “En sorts kärlek” av Ray Kluun, jag säger så här, LÄS DEN INTE OM DITT PSYKE INTE ÄR EXTREMT STARKT! Den är vackert skriven och säkert hemskt fin, men den tränger rakt igenom och som småbarnsmor vill man inte läsa rader som “aldrig mer se vår dotter…” Buhu!!! Boken, eller författaren, har fått mycket kritik för innehållet, som mkt handlar om hur han är otrogen emot sin fru under hennes sista månader i livet. Det är ju hemskt och allt det där, men för mig blev det bara en väldigt liten parantes som på inget sätt kunde mäta sig med smärtan i att läsa om döden som rök närmare.

Sedan när jag kokat lite te och hämtat mig hyfsat började jag läsa “Bitterfittan” av Maria Sveland. Den är bra, riktigt bra! Hög igenkännandefaktor, jag log en hel del och väntar på att läsa slutet i kväll.

Dagens sågning måste väl ändå bli fyrans nya satsning, “Körslaget”, herregud vilket lågbudget program, helt obegripligt ointressant och fruktansvärt meningslöst. Jag kollade eftersom en av körerna kommer från min hemstad…hm…jag kommer ändå inte att kolla igen.
Dagens hyllning får väl bli: Idag börjar Prison Break! Segt som klister numera, men mysfaktor att kolla med maken i soffan.

Jag har alltid krisat. Mer eller mindre. Inte jätteallvarligt, men då och då har jag mina svackor. Jag tänker för mycket och jag känner efter för mycket, den diagnosen har jag ställt på mig själv och den ställer även bl.a maken när det beger sig.
Just nu tror jag en trettioårskris har bosatt sig i min kropp. Jag har åldersnoja. Djup! Både fysiskt och psykiskt. Min hud faller samman, jag är torr och rynkig, samtidigt som jag har finnar i hela ansiktet, detta trost att jag ALDRIG haft finnar som ung….Min mage är bullig, så där bullig som bara tantmagar är, mao, jag är en tant nu. Mina lår dallrar och min haka hänger…Fy! Nu tänker ni, åh, hon är en sådan där ytlig person som tycker utseendet spelar roll. Jag nickar och erkänner att jag är förvånad själv. Faktiskt! Jag har aldrig varit så noga med utseendet, jag har aldrig varit shopoholic, smink använder jag, men bara i små doser och jag tycker inte att andras utseende spelar någon större roll. Det är nog snarare så att utseendet bara är ett tecken på att förfallet har kommit. Ålderdomen! Jag är trettio år men ibland känns själen som åttioåtta. Jag börjar tänka tankar på tiden som går så fort och åren som rullar förbi och snart är jag medelålders och för varje år som går kommer jag närmare och närmare alla sjukdomar som går i åldrandets fotspår. Det skrämmer mig! Egentligen inte ålderdomen som sådan, eller jo, jag tycker döden känns rätt otrevlig, framför allt det faktum att man inte ska finnas mer, men jag är nog inte rädd för att dö när jag är nittio. Jag är rädd för att dö ung! Jag är på väg in i den “skrämmande” delen av livet, den som är någonstans mellan fyrtio och sextio, när cancerdiagnoserna och hjärtinfarkterna står som spön i backen….
Plötsligt kan jag inte äta ens en godisbit utan att känna lätt panik, ser framför mig hur magen växer ännu mer och hur kärlen korkas igen. Jag måste motionera, måste! Så blir jag förkyld, igen, för hundrade gången, just när jag kommit igång med löpningen och min trampmaskin där hemma…Sittandes i soffhörnet med huvudet och näsan pulserande och ser hur min kondition rinner ifrån mig.
Jag köpte och läste “Stundande natten” av Karl-Henning Wijkmark. Den var bra men inte nog inte vad jag behövde….Kalla kårar kröp i nacken. Jag läste en annan bok som jag glömt titeln på, men den var väldigt bra….där fanns en massa citat…ett av dem löd, “En vacker kväll heter framtiden det förflutna….” Positivt tänkande….

Om man inte bloggat på typ hundra år….då kan man väl inte bara smälla in ett rejält inlägg? Det verkar väl helskumt…Så jag smyger igång lite försiktigt och viskar, jag anar en blogglust som spritter i kroppen! Datorn hemma har kraschat, igen…., så jag har väl inte oändliga möjligheter att skriva precis, men då och då har jag ju datatillgång på jobbet. Ska försöka ta ett bloggvarv också och se om någon finns kvar där ute?