Löjlig krönika!
January 24, 2008Idag, i Aftonbladet finns en av de dummaste krönikor jag läst på länge. Hade lagt en länk, om det var möjligt, Aftonbladet har nämligen lagt den bakom “Pluslås” och lika bra är väl det…..Betala inte för skiten! Visserligen vet jag att det är en persons åsikt, men ändå kan jag inte låta bli att uppröras. Den är skriven av Anna Ekelund och på framsidan av tidningen annonseras den med rubriken ” En pojke är ett mirakel, en flicka är bara en flicka”. I artikeln berättar hon sedan om sitt första barn som hon fick när hon var 23, en pojke och sedan om flickan som kom 11 år senare. Hon jämför också hur det är att få första och andra barnet. Första barnet är pukor och trumpeter, andra är som att åka en häftig berg-och-dalbana en gång till. Jag håller inte med. Jag kan ärligt talat säga att alla gånger har varit lika fantastiska, på sätt och vis kanske ännu häftigare de två andra gångerna när man vetat vad som väntat. Jag kan dessutom säga, fullständigt ärligt att jag ALDRIG känt någon skillnad i känslor gentemot första, andra eller tredje barnet. De är alla lika viktiga för mig och har lika stora platser i mitt hjärta. Redan från början!
Men, det som upprör mig mest med hennes krönika är följande meningar, citat: “En pojke är ett mirakel, ett underverk. En flicka är bara en flicka. Förstå mig rätt: ett barn av samma sort som jag själv smäller inte riktigt lika högt som ett annat kön. Inte så att pojkar skulle vara bättre än flickor, bara att det är mer otänkbart med pojkar. Ja, mer fantastiskt.”
Sicken bullshit!! Ärligt talat. Nonsens….Sedan skriver hon längre fram i krönikan, citat: “Kvinnan är det starkare könet, eller åtminstone det kön som har läget under kontroll. Fan vet vad vi sedan gör med dem för att alldeles förvirra dem att tro att de är rädda och osäkra.”
Tja? Kan det möjligen vara uttryck som det hon själv alldeles nyss skrev, nämligen att en pojke är ett mirakel, en flicka är bara en flicka. Jag hoppas hennes dotter aldrig någonsin får sina händer på den här artikeln, vilket magslag. Hon avslutar visserligen med att säga att hon nu känner gränslös kärlek, men strax innan att dottern var rätt ful när hon föddes och att hon först upplevde henne som en inkräktare.
Jag håller inte med i något hon skriver, pojkar är pojkar och flickor är flickor, men de är precis lika fantastiska, himlastormande och ljuvliga iaf!
Men jisses, en del människor är verkligen från en annan planet…
Kram Stina
Comment by Stina — January 24, 2008 @ 5:04 pm
Men shit vad larvigt! Tyvärr (eller snarare kanske tur) så hittar jag inte krönikan fastän jag följer din länk och har Plus.
Kram, Lina
Comment by Lina — January 24, 2008 @ 8:57 pm
har inte heller läst krönikan, men förstår som du skriver att det är ju hennes högst personliga upplevelser. Själv känner jag föga igen mig i det hon beskriver, snarare faktiskt så att jag upplevde andra barnet som mer himlastormande än första. Första gången var allt så nytt, ömtåligt och bitvis ganska jobbigt. Förlossningen var hemsk och överskuggade tyvärr en del av den första tiden, men det är klart att det var det var himlastormande att komma hem med sitt första barn på armen, fast mer åt båda hållen, både upp och ner, förstår du hur jag menar?
Andra gånger var förlossningen mycket bättre och det där att få komma hem med ett syskon och känna det mäktiga att vara tvåbarnsmor, att ha gett min son en bror(könet oviktigt givetvis), tycker faktiskt jag var större på många sätt.
Sen finns det fler omständigheter kring det hela som också påverkade. Första sonen var oplanerad, så plötslig och graviditeten var mest ett töcken som aldrig riktigt hanns med. Andra sonen var så planerad, graviditeten så kontrollerad och på det hela lättare sinnesmässigt - mindre frågetecken.
Det fanns de i vår närhet som inte heller var överlyckliga över att vår första son föddes, och det gjorde också att de där fanfarerna vid första barnets ankomst stillades. Det kan jag känna mig något bitter över nu i efterhand - för fanfarerna kom med andra sonen, när de sårade stolta känslorna svalnat. När dottern föddes kom det också fanfarer, första flickan du vet. Gjorde mig obstinat och kräkfärdig - ett barn är ett barn, inte ett kön.
Sen har jag alla tre gånger, ingen undantagen, varit överlycklig, rörd och omhändertagande men inte sådär kär i barnet till en början. Jag har alla tre gånger känt en viss distans till barnet till en början. Behövt lära känna dem och sedan har den där moderliga, omhändertagande känslan även övergått det ofattbar, gränslös kärlek. Men det är inget jag kännt med en gång.
Fast en poäng tror jag att hon har, utan att ha läst krönikan - jag kan ha misstolkat något. Vi är alla med och ansvariga för att forma våra barn, vi ger barnen deras bild av dem själva och vi överför våra tyngda könsbundna roller på dem. Så javisst, vi gör våra flickor rädda och osäkra, om det nu är det vi gör. Fast jag har sällan känt mig rädd och osäker, jag känner mig mer påverkad av andra genusaspekter än just svaghet på det viset.
gah, världens längsta kommentar, jag tackar för utrymmet.
Har jag förresten nämt att det är kul att du är tillbaks?
kram!
Comment by Millan — January 25, 2008 @ 9:38 am
Hmm… låter som en intressant krönika. För det är de tankeväckande och de man blir irriterade över. Jag önskade mig en pojke hett första gången av olika skäl. Så det var himla bra att få en flicka. Givetvis så spelade könet egentligen ingen roll men någonstans inom mig fanns en bild av vad det skulle innebära att ha en son, mot vad det skulle innebära att ha en dotter. En bild som måste ha formats av vad jag sett i min omgivning. Men de flesta av mina förutfattade meningar kom på skam som tur är! En av fördomarna var att en tjej skulle vara mer lik mig i sätt och tankar. Jag insåg inte vilken salig blandning det är som de ärver. Låter som om skribenten fortfarande inte förstått det!
Ha en bra helg!
Kram.
Comment by Lotten — January 25, 2008 @ 6:13 pm
Hmm, vilket märkligt tankesätt! Är faktiskt glad att jag inte har Plus för då skulle jag garanterat ha gått in och läst hela artikeln och eldat upp mig…
Underbart att du är tillbaka på nätet igen- har jag sagt det ?? Nu ska jag läsa ikapp
!
Kram och hoppas du har en bra dag!
Comment by Cina — January 28, 2008 @ 8:56 am
eeh? Den skulle jag vilja läsa bara för att få reta upp mig ordentligt. Det var det värsta. Klart att de är olika men lika mycket värda och lika älskade.
Man upphör aldrig att förvånas. Vissa kan man bara stå och gapa över.
J
Comment by johannapannan — February 22, 2008 @ 11:23 am