Trots, hysteri & kärlek

1) Tror ni att den sista generationens tanter är de vi ser nu? Jag menar, de små tanterna med basker och vinterkappa i maj, krumma och stelbenta, dragandes på sina små väskor med hjul och sina portmonäer fyllda med mynt som skall räknas samman vid varje betalning. Tanterna som lagar söndagsstek och såna där små räfflade morötter och skurna bönbitar från frysdisken. Jag menar, jag har svårt att se mina föräldrars generation åldras så där. Ännu svårare att se min egen. Så jo, jag tror vi får uppleva den sista generationens tanter.

2) Om ni ska se enda enda film i år, se INTE “I am legend”. Usch!! Fasligt otäck, orealistisk och med “lågbudgetstämpel”. Hade hopp om den, det dog.

3) Läser “Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul. Har hört mycket postivit om den, och som vanligt måste jag bli en av de (få?) som ifrågasätter. Jag tycker den är sådär. Visst, man hajar till och något kan man anamma, men mest väcks tankar. Han skriver, som många andra, om det här med att inte säga “Åh vad fin!” när man får en teckning av sitt barn. Jag undrar om det verkligen är så farligt? Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att man verkligen tycker att teckningen är fin, eller hur?? Och han menar att barnet i samma stund som man säger “åh vad fin!” tänker: “Jaså, finns det fula teckningar också?”. Är inte det att underskatta våra barn? Jag tror nämligen inte alls att de tänker så, barn tycker ju faktiskt alltid iaf att det de själva gör är fint, och jag tror de vet att det faktiskt finns fula teckningar. Och drar man det till oss vuxna…om jag får en bukettblommor eller en tröja av någon och säger “Åh vad fin!”. Hur tror ni den vuxna tänker då: a) Vad roligt att hon gillade den, det gör mig glad, eller b) Jaså, finns det fula blommor/tröjor också? Jag gissar på a……

4) Varför, varför, varför måste mina bihålor paja varje gång jag är förkyld? Varför känns det som mitt huvud ska sprängas och ögonen poppa ur skallen av trycket? Och mest av allt, varför kan jag inte ta mig tiden att vara hemma några dagar och kurera mig?

Idag, i Aftonbladet finns en av de dummaste krönikor jag läst på länge. Hade lagt en länk, om det var möjligt, Aftonbladet har nämligen lagt den bakom “Pluslås” och lika bra är väl det…..Betala inte för skiten! Visserligen vet jag att det är en persons åsikt, men ändå kan jag inte låta bli att uppröras. Den är skriven av Anna Ekelund och på framsidan av tidningen annonseras den med rubriken ” En pojke är ett mirakel, en flicka är bara en flicka”. I artikeln berättar hon sedan om sitt första barn som hon fick när hon var 23, en pojke och sedan om flickan som kom 11 år senare. Hon jämför också hur det är att få första och andra barnet. Första barnet är pukor och trumpeter, andra är som att åka en häftig berg-och-dalbana en gång till. Jag håller inte med. Jag kan ärligt talat säga att alla gånger har varit lika fantastiska, på sätt och vis kanske ännu häftigare de två andra gångerna när man vetat vad som väntat. Jag kan dessutom säga, fullständigt ärligt att jag ALDRIG känt någon skillnad i känslor gentemot första, andra eller tredje barnet. De är alla lika viktiga för mig och har lika stora platser i mitt hjärta. Redan från början!

Men, det som upprör mig mest med hennes krönika är följande meningar, citat: “En pojke är ett mirakel, ett underverk. En flicka är bara en flicka. Förstå mig rätt: ett barn av samma sort som jag själv smäller inte riktigt lika högt som ett annat kön. Inte så att pojkar skulle vara bättre än flickor, bara att det är mer otänkbart med pojkar. Ja, mer fantastiskt.”

Sicken bullshit!! Ärligt talat. Nonsens….Sedan skriver hon längre fram i krönikan, citat: “Kvinnan är det starkare könet, eller åtminstone det kön som har läget under kontroll. Fan vet vad vi sedan gör med dem för att alldeles förvirra dem att tro att de är rädda och osäkra.”

Tja? Kan det möjligen vara uttryck som det hon själv alldeles nyss skrev, nämligen att en pojke är ett mirakel, en flicka är bara en flicka. Jag hoppas hennes dotter aldrig någonsin får sina händer på den här artikeln, vilket magslag. Hon avslutar visserligen med att säga att hon nu känner gränslös kärlek, men strax innan att dottern var rätt ful när hon föddes och att hon först upplevde henne som en inkräktare.

Jag håller inte med i något hon skriver, pojkar är pojkar och flickor är flickor, men de är precis lika fantastiska, himlastormande och ljuvliga iaf!

Vardagslyx.

Att vakna av att liten gråter i sin säng, försöka lyfta ögonlocken och gräma sig över att det redan är morgon, dödstrött.

Släpar mig upp ur sängen, ramlar in i hennes rum och stoppar nappen i munnen, snutten vid kinden. Ber en bön att hon ska somna en liten, liten stund till….Det blir tyst! Smyger tillbaka, inser att klockan bara är 00.30 och att jag knappt sovit ännu. Natten är kvar!! Lillan har somnat om. Att få krypa ner i den varma sängen, vila kinden mot den svala kudden, krypa intill maken och återigen få vaggas till sömn. Precis innan jag somnar om tänker jag “det här är vardagslyx!”

I morse sa min fyraåring:

- Mamma, jag älskar dig! Jag älskar dig så mycket, så mycket som….hm……tjugo mil!

- Vad du är go! Jag älskar dig tjugo mil också!

Hon funderade lite och sedan sa hon:

- Men tjugo mil är inte så mycket, bara så du vet. Jag älskar pappa tusen mil…….

Jag är en sådan VIDRIG godisgris att det nästan gör mig illamående. Så djupt sockerberoende att det är läskigt! Jag kan INTE vara utan godis. På riktigt!! Typ varenda kväll bestämmer jag mig för att “imorgon ska jag inte äta något godis”. Ser mig i spegeln, låren, baken och magen och jäser likt bulldeg och inser att jag MÅSTE sluta snaska….Sedan kommer kvällen och återigen måste, måste, måste jag ha något sött i munnen. Jag avstår gärna mat i alla former, bara jag får stilla mitt sockersug. Det är läskigt, på riktigt!! Helt bisarrt….Läste någonstans att man ska borsta tänderna när sockersuget sätter in, det ska tydligen stilla ha-begäret…Skojar de eller?? Borsta tänderna? Det hjälper inte ett skit.

Hemma hos oss tycker jag vi är ganska jämställda…eller ja, iaf är mamman i huset ingen liten “svagis” som behöver hjälp med det ena och andra av en man…haha! Mao, jag kan själv laga saker, hänga upp tavlor, rensa avlopp osv….Pappan kan å andra sidan andra saker, sätta upp håret på flickorna, laga god mat osv osv…Summan av kardemumman, vi har inga tydliga och traditionella roller och ändå, ändå….mina tjejer vill vara svaga….Följande konversation fortlöpte mellan sexåringen och fyraåringen i morse vid påklädning:

6-åringen - Du, vi kan låtsas att du är en kille så orkar du lyfta den (referat till en grej i pågående lek)
4-åringen - Ja, jag heter Johan och är tretton år.
Mamman bryter in - Men du kan väl vara en tjej och orka den ändå?
4-åring - Nä mamma, tjejer är inte lika starka.
Mamman - Joho, jag är ju rätt stark, jag bär ju möbler på jobbet och så.
4-åringen - Nä, tjejer är svaga.
6-åringen - Just det, tjejer ska inte ha massa muskler och orka allt.
Mamman - Jodå, jag tycker visst tjejer kan vara starka och orka lika mycket. Tjejer är väl lika bra som killar? (nu känner jag mig extremt pedagogisk och nästan överdrivet tjatig för att få en respons.) Då slår sexåringen näven i bordet.
6-åringen - Nej mamma. Jag vill i alla fall inte vara stark. Jag vill vara svag och bli räddad av en kille.
4-åringen - Jag också så klart.

Vi får jobba vidare på den biten. Och visst, det var kanske inte så allvarligt egentligen, men det fick mig att reagera och kanske börja agera ännu mer? Klart jag ska ha starka tjejer. Och mest av allt undrar jag, vart fick de idéen om detta ifrån?

Hittills har helgen varit jättebra! En sån där myshelg utan krav eller måsten ! Igår kväll hade vi mina och makens föräldrar här på middag. Kräftsoppa, kyckling med gorgonzola och potatisgratäng och choklad/mandelpaj till efterrätt. Lite gott vin och ett spel, “Alias”, gjorde det hela till en mycket lyckad kväll. När de gick vid halvtolv var vi så trötta så disken fick stå, hela bänken var full med tallrikar, grytor och glas, och nej, vi har ingen diskmaskin….Dock fick jag sovmorgon till halvtio i morse och när jag kom ner till frukosten var disken borta!! Det var ett skönt uppvaknande, tack J! Efter frukosten och lite brottning i sängen, alla mot maken *S* packade vi ihop oss och åkte till badhuset. Ute blåste det rejält, så typ hela stan hade väl tänkt samma tanke, vi åker och badar så det var sjukt mycket folk, men vi hade iaf väldigt roligt. Minifisen åkte en supersnabb rutschkana med maken, ( den vita för er som känner till badet ) och hon skrattade så hon tjöt. Åkte ner med mycket stora ögon, gnuggade vattnet ur ansiktet och flämtade “Farligt!” och sekunden senare “Åka igen!! *S*
Badade i två och en halvtimma, sedan hem och lagade middag. Efteråt blev mellantjejen hämtad av farmor och farfar för lite egentid hos dem, mys och övernattning. Storasyster är på gymnastikkalas, men på hemväg nu med maken och lilla mini har redan somnat. Nu väntar en film med maken och den äldsta innan det är dags att göra natt. Hoppas på en minst lika bra söndag!!