Trots, hysteri & kärlek

Den kommer då och då, smyger sig på och rasar sedan över med fullständigt osannolik kraft. Från att ha varit otroligt roligt och en daglig rutin, är det plötsligt bara sååå tråkigt, eller nej, inte ens tråkigt, bara totalt meningslöst och tomt. Jag pratar förstås om olusten att blogga. Jag har just nu ingen som helst lust att blogga. Jag orkar inte ens läsa i andras bloggar, jag vill inte ens se datorn. Har absolut ingenting att skriva om, både tanken och det skrivna ordet är segt och tungt och svårt att formulera. Jag har saker som jag grubblar på och funderar över, men jag har absolut ingen ork att skriva om dem…Hade jag orkat hade jag kanske skrivit ett långt inlägg om “Rosa bandet” kampanjen och mina tankar kring det….eller dagens Aftonbladet där Socialstyrelsens nya “sjukskrivningsregler” listas, men jag ids inte…Jag bara håller på att koka inombords av irritation och ilska. Jag kunde ha skrivit om sjukdomar som hopar sig i takt med att höstlöven faller, eller irritation på Försäkringskassan. Eller också ett inlägg om vår sexåring som är sur och arg mest hela tiden och pendlar mellan att hata oss och sedan inte kunna vara ifrån oss en sekund, eller om en speedad tvååring som höjer blodtrycket hos alla i sin närvaro. Jag hade kunnat skriva om vilken fantastisk glädje det var när vår minsting häromdagen sa sitt eget namn alldeles tydligt, innan har hon sagt en massa annat, men inte sitt namn , att jag ser fram emot lördagkväll när jag och maken ska ut och äta gott och bowla med syskon och respektive, eller hur glad jag är över att ha min familj (även arg sexåring och vild tvååring). Men inget, jag orkar inga långa inlägg, så det blir så här istället. En kort vink, hej här är jag!