Trots, hysteri & kärlek

Ni är ju för roliga *S*! Tack för alla gulliga efterlysningar. Inget värre har hänt än att helgen i Stockholm sög musten ur mig ….Kära nån vad trött jag varit hela veckan, helt otroligt! Abnorm trötthet, jobb, barnens aktiviteter och tre föräldramöten plus min pappas födelsedag har liksom inneburit fullspäckad vecka. Ett mellanbarn som “terrorisera” oss nätterna igenom finns också att pricka av på listan över veckan. Mao, skönt med fredag, även om jag jobbar även imorgon. Nu väntar lite tacos med familjen + ett extra barn, ska bara däcka minsting först.

Nu stänger jag bloggen för välbehövlig :

`.:´*`:.*´`:.**SEMESTER´*`:.*´`:.´

Åter på måndag efter en underbar (?) helg!

KRAM

Tänk om någon kunde plocka bort morrnarna från dagen….Åh! Jag blir skogstokig på dessa kaotiska morrnar i vårt hem. Barn överallt, de flesta sura, en mamma med vidrigt morgonhumör och en hund som bara springer i vägen, det kan liksom bara sluta i kaos. Försöker få på barnen kläder (som jag lagt fram kvällen innan) och ge dem frukost (som jag dukat det mesta av kvällen innan) samtidigt som jag jagar minsting som äter allt hon hittar, målar sig med bläckpennor, häver ut böcker, klättrar i trappan, river i frukosten (som någon dåre ställt fram innan…), och springer framför tvn. Försöker sminka mig för att dölja de värsta skuggorna under ögonen och borstar håret….(tar väldigt mycket längre tid sedan jag klippte lugg, å andra sidan har jag för första gången i mitt liv iaf någon som liknar en frisyr.) Mitt i alltsammans vill jag inte gräla på barnen, men det är så svårt för min stubin är så kort…iaf på morgonen…..Nu är dessutom barnen snoriga och hostiga (och minsting är inte ens på dagis utan med moster idag), så det gör ju sitt till tålamod och ork.

Dessutom, jag säger det bara, jag älskar min man, men på morgonen är jag bara irriterad på honom. Jag är ett monster på natten och morgonen, jag måste få sova. Jag är så trött och så sur och så fruktansvärt vidrig och jag fattar inte hur min familj står ut med mig då….Men icke, min man ska minsann utmana det hela lite extra, genom att ställa sin egen klocka på halvsex, för att komma i tid till jobbet och hämta barnen tidigare. Tanken är god, till och med mycket god, det enda problemet är att den brister någonstans på vägen…Den enda som vaknar av den förb*****e klockan är nämligen JAG!! Det trötta och ilskna monstret. Sedan tillbringar jag en halvtimma med att knuffa och stuffa på honom tills jag slutligen morrar; GÅ UPP JAG VILL SOVA VIDARE!!! och han lika ilsket slänger av sig täcket och drar iväg. Sedan hinner jag sussa en kvart till innan alla barn är vakna…Jag inbillar mig att den där halvtimman jag ägnar åt att väcka honom, å, om jag bara hade fått sova den, då hade jag minsann varit MYCKET gladare på morgonen !!! Tur att jag är så förlåtande och ändå tycker att han är världens bästa, trots att han förstör min skönhetssömn…*S*

Små antydningar här och var i bloggar, om NÄSTA helg, som inte ens längre är NÄSTA helg utan DENNA helg. Tre nätter till på hemmaplan, sedan resa till huvudstaden. Stockholm! Många månaders väntan, planering och spänning. Och alldeles snart är det nog över också, men förhoppningsvis med en massa glada skratt och underbara minnen i bagaget. På min topplista innför helgen står;

1) Prata, prata, skrattat & skratta
2) Shoppa
3) Äta gott
4) Sova ostört TVÅ hela nätter (nu hör du det U och låter bli att snarka eller något *S*)
5) Sakna familjen massor. Jo, visst kommer det att bli så. Hur jobbiga dagarna än är här hemma i mellanåt kommer jag sakna min favvogubbe och mina sessor efter bara några timmar. Då gäller det att bita ihop och veta att återseendet är snart och att jag förmodligen får en skopa skäll av iaf den äldsta dottern så snart jag är hemma igen….Haha!

Sorry, men inget kort på “nystylingen” i dag heller…Varför?? Jag orkar helt enkelt inte….Har tillbringat dagen hemma med tre barn, varav iaf två är rejält snoriga och i stort sett alla är griniga och tycker jag är superdum. Jag är superdum tills jag försvinner hemifrån en timma, då är jag extremt saknad…Blir hemma imorgon också med en liten snorig tjej. Inget allvarligt, men hon är trött och snorig, och tja…jag tycker helt enkelt inte trötta och snoriga barn hör hemma på dagis, basta!! Gissar att även en mellansyster blir hemma, medan stora nog får gå eftersom hon ju faktiskt går i “skolan”, dock krävs förstås att hon är helt bra. På återseende!

Herregud! På sätt och vis är det ju mer avkoppling att jobba än att vara hemma med tre busar, men ändå….Efter första arbetsveckans slut är jag dödstrött. Jag är så trött att jag kan somna stående. Dessutom märks det på alla små flickor också att livet blivit lite annorlunda, de är såååå trötta och såååå griniga mest hela tiden. Den som anpassat sig bäst är faktiskt minsting, hon är nästan gladare än vanligt ). Antar att det bara är lite rutiner som behövs för att komma in i det hela.

Maken är iaf borta på golf hela dagen och hela kvällen, så jag är allena. När barnen somnat ska jag äta något lätt och sedan trilla ner i soffan och zappa en stund på tvn innan det är sovadags även för mig. Jobbar i morgon också, varannan lördag är det bara att bita i det sura äpplet….Maken ska iväg imorgon också, hundtävling, så innan jobbet blir det en runda för att lämpa av barnen hos farmor/farfar och mormor/morfar. Ingen rast och ingen ro…..Men nästa helg…jag säger bara NÄSTA helg!!!

*psss*…Mams och Cina bl.a, bild kommer, när jag laddat kameran….

Makens morgon:

- Går upp ur sängen, tar på sig kläderna som ligger intill den samma. Går ner, borstar tänderna. Sätter sig i bilen, åker till jobbet. Framme!

Min morgon:
- Kastar på mig kläder medan liten sitter i sängen och vrålar i högan sky. Medan jag försöker borsta håret kommer den stora och undrar varför jag alltid är så dum….jaaaahaaa….
- Klär på tre barn. Ingen vill ha de kläderna jag lagt fram, inte ens minsting, som vrålar över hängslena på snickarbyxorna tills jag viker mig och byter dem.
- Fram med frukost. Varför får vi inte yoghurt? Den är slut! Skaffa ny då, NU!!! Varför är det skinka på mackan? Det är väl gott? Nej, jag gillar inte det längre. Dricker en kopp te på stående fot.
- Packar gympapåse, packar ner en påse blöjor, letar snuttefilt, packar frukt i väskan, rotar fram fleecefodrade regnkläder och undrar vart mellanbarnets stövlar är? Under hela tiden får jag skäll eller gnäll från något håll.
- Borstar alla barns tänder och tvättar små mjölkiga munnar.
- Plockar fram jackor och skor. “Inte dem skorna, de är fula”, “Åhhh inte den knöliga jackan, den är så jobbig!” Svettas som en gris och är rätt irriterad. ‘
- Packar ut barnen i bilen, inser att jag glömt mina egna tänder, går in igen, borstar dem och hittar gummistövlarna som var borta. I bilen skriker två barn hysteriskt för något, vad vet de nog inte själva.
- Sätter mig i bilen och börjar backa. Satan! Där är ju hunden kvar på gräsmattan. Ut igen, med en väl vald ramsa, dock utanför bilen bortom barnöron. In med hunden, hinner inte torka smutsiga tassar.
- Lämnar stora på förskolan. Mellan och minsting vill med in, kånkar in barn och väskor. Tillbaka ut i bilen, minsting är galet arg över att återigen hamna i bilstolen. Svettas ännu mer.
- In på dagiset. Lämnar mellan, utan problem, hon är glad och nöjd. In med minsting, hon går glatt in, men inser att jag ska åka och hon stanna. Tårar. Går ändå, det måste jag ju, hör henne vråla bakom mig.
- Ner till affären. Handlar det viktigaste, hem och lämpar av. Stänger av torktumlarn hemma, vågar inte ha den på när vi inte är hemma, trots att det egentligen skulle behövas. Äter en nektarin till frukost.
- Kör till makens jobb, byter bilar, åker till mitt jobb. Stormar in fem över nio, möts av en kollega, tillika min bror som undrar “Varför kommer du så sent?” Frågar honom om hur gärna han vill dö…..Sjunker ner på en stol med en mugg kaffe. Tänk så stilla det är att jobba…..

Och ja, J, innan du börjar med försvarstal ….jag VET att du ska hämta i eftermiddag och få din dos då, och jag VET att du erbjöd dig att handla i em, men ändå…..

Idag är det dags för loppis, iaf för tre femtedelar av familjen. Det ordnas en stor barnloppis här i stan och i ett svagt ögonblick lovade jag min äldsta att vi skulle sälja…puh! Barnloppis innebär alltså att det är barnen som ska sälja, vilket min äldsta, sex år, är eld och lågor över. Även fyraåringen ska med, men jag gissar att hon lär tröttna rätt fort. Hon lessnade bara vi var där och ställde upp grejerna igår. Just nu känns det rätt jobbigt faktiskt, kan väl inte påstå att det är mitt rätta element, att stå på en loppis och prata med okända och försöka kränga saker vi lessnat på, men, vad gör man inte för barnen…..Dessutom är det ju rätt bra, alla bebisleksaker, massa urvuxna jackor och overaller osv, kan man få några kronor för det så varför inte? Vi ska dessutom hit i morgon, så då kan barnen använda ev. pengar och känna att de “tjänat själva”…blir väl bra. Har också bestämt mig för att plocka med några svarta säckar till loppis, det vi inte får sålt kastar vi, orkar inte släpa hem igen.
Tveksamt är väl dock om fyraåringen är helt med på vad vi faktiskt ska göra, i går utspelade sig följande konversation mellan barnen;

Äldsta - Nu vet du X att vi du måste säga, “hej, eller goddag, vad vill ni köpa?” och kolla vad det kostar.
Mellan -Nej! Jag ska inte sälja grejer.
Äldsta -(fnissar lite åt syrrans knäpphet) Vad ska du gör då?
Mellan -Jag ska ju klippa dem, jag ska vara en frisör.
Äldsta -(gapskrattar åt syrran och säger lillgammalt) Jaa…du är rolig du….Jag tror faktiskt inte någon vill bli klippt av dig, det är nog inte därför de går dit.
Mellan -Men jag är ju så bra på det, det var ju därför jag klippte mig själv för att testa, och det blev ju rätt bra…..(hon klippte sig i början av sommaren, ett härligt jack på sidan).

Den äldsta skrattade gott efteråt, men mellan var helt seriös, så jag får väl kolla så hon inte plockar med sig en sax…haha!

I övrigt är lillan nu inskolad på dagis, och det har gått riktigt bra. Lite ledsen när jag lämnar, men på dagarna går det jättebra. Så, i fredags gjorde jag min absolut sista föräldradag och på måndag börjar jag jobba som vanligt. Just nu känns det bara så skönt. Det är hemskt att skriva, men jag tror inte jag hade orkat gå här hemma på heltid längre nu, mina barn är rätt intensiva….

Idag går dessutom våra tankar till en god vän med familj som fått ett jobbigt och tråkigt besked. Kram!!