Trots, hysteri & kärlek

Jag åldras! Visst, det har jag alltid vetat att man gör och nej, det kom inte som en chock. Men ändå….Igår såg jag mig i spegeln och insåg att jag inte längre är ung. Jo, ni kan skratta åt mig och kläcka käcka kommentarer som “du är ju inte så gammal” eller “var ålder har sin charm” osv, men jag är ändå smått bitter eller något. I går såg jag att ytan mellan huvudet och bysten har blivit fårat av små små rynkor, något jag känner igen från både min mormor och mamma och moster och hela släkten. Runt mina ögon finns ett mönster av små små rynkor. Charmigt säger du? Jaså….Fast egentligen är det inte rynkor som skrämmer mig, jag är inte fåfäng på det viset och jag skulle aldrig lyfta mig eller så, men ändå. Det yttre beviset på den bittra sanningen. Jag blir äldre. Snart kan jag inte längre klassa som ung och mycket har jag, om jag lever ett “statistiskt” liv levt mer än halva…Vart tog det vägen? Jag är lycklig. Jag har en fantastisk man och ljuvliga barn, men just därför kan jag skrämmas av att åldras. Ett liv. Vi ska inte ha fler barn nu, men ändå, bara den där vetskapen om att snart är jag ändå för gammal för det. För gammal och aldrig mer blir jag ung. Jag skulle inte vilja vara arton igen, det verkar alldeles för tröttande och slitsamt. Här och nu är perfekt. Och ändå, omöjligt att hålla kvar. Snart kommer jag sitta där och vara femtio år och säga till mina barn: Ta vara på varje dag, livet går så fort så fort. Och de kommer skratta åt mig och sedan säga till sina jämnåriga vänner…femtio år, det är ju en livstid härifrån….Eller som min pappa sa när jag pratade om någon som dött när han var sextio och jag sa något i stil med: “Men det är ju ändå en hyfsad livstid”. Då skakade han på huvudet och replikerade: “Det tycker du inte när du är femtiofem.”
MEN jag är inte bara gammal, för jag har faktiskt en hel rad med ungdomsfinnar i ansiktet, så det så!!! Visst låter jag attraktiv, rynkig och finnig och besatt av tankar på livet….