Trots, hysteri & kärlek

Ja…då sitter man då här. Alldeles ensam en fredag förmiddag. När hände det senast? När kommer det att hända igen? De två äldsta är med farfar och minsting, ja minsting är på dagis. Idag ska hon äta där, hon har varit ensam sedan 9.30 och jag ska hämta henne halvtolv. Eller, ja, ensam är hon väl inte, men iaf….ni förstår vad jag menar. Min bebis har blivit stor. Stor? Större iaf….

Och det värsta är, jag har ingen ångest. När ettan och tvåan skolades in var jag deppig och extremt orolig och totalt nojig. Och nu, jag känner mig lugn och med tilltro både till dotters förmåga att klara sig och till personalens förmåga att ta hand om henne. Det känns faktiskt bra. Jag längtar efter rutiner och att börja jobba. Det ska bli skönt! Faktiskt. Sedan är det ju en annan sak att tänka på att jag ska jobba resten av livet, ingen mer mammaledighet att se fram emot, fyra sketna semesterveckor per år bara. Å andra sidan, inte ens det “skrämmer” mig just nu. Jag har varit hemma i nästan sex år, i stort sett hela tiden. Nu är jag redo för något annat.

Fast då känner jag lätt ångest över att jag inte känner ångest inför dagisstarten. Och visst, det är klart att jag funderar på hur hon har det och om hon är ledsen eller bråkar med de andra barnen, så lär ju det bli jobbigt. Men i grund och botten är jag lugn. Det har jag lite dåligt samvete över, fast egentligen, varför då?

Nu ska jag dricka kaffe och lyssna på tystnaden. Den ljuvliga tystnaden.

Jag har absolut ingen som helst lust att blogga just nu…..Det är totalt stopp på idéer och tankar att skriva om, inga roliga historier att berätta osv osv….Å andra sidan, varje gång jag pausar så kommer inspirationen, så jag pausar inte, jag bara vilar lite, en stund, tills inspirationen kommer åter. Tills dess, några bilder.

Idag är första dagen på resten av livet…eller något sådant…*S* Äldsta började iaf “skolan” idag, mkt nöjd och glad studsade hon in. Måste erkänna att det kändes lite knepigt, det är verkligen ett GIGANTISKT kliv från den skyddade dagisvärlden till stora skolvärlden. Uppropet igår gick bra, men jag tror lilla fröken var rejält tagen efteråt och lite nedstämd nästan, mycket intryck på en gång kanske. Det som förvånar mig är nog hur lätt barnen förväntas klara detta, ingen inskolning alls, inte ens ett möte med personalen där de berättar för oss föräldrar OCH barn vad de heter osv….Barnen har träffat dem flyktigt några gånger i våras, men dotterns kommentar i morse var ändå; “Ja, det ska bli kul, men jag vet faktiskt inte ens vad en av fröknarna heter.” Så, visst var det lite märkligt att släppa av henne i morse…..Väntar nu spänt på rapport från maken som ska hämta barnen. Mellantjejen gör sin första heldag på dagis, och lilla mini är hos farmor, så jag är med andra ord på jobbet! Visserligen har jag jobbat till och från under föräldraledigheten, men inte så här en HEL dag…konstigt….

Lite lästankar då….Är nu inne på tredje boken av Stieg Larsson och det går trögt….Det rinner inte alls lika lätt som de första två, jag säger inte att den är dålig, men jag vet inte riktigt vad jag tycker ännu. Kan också bero på att jag fått låna den i inbunden bok, eftersom den ju inte finns i pocket. Jag läser ju normalt bara pocket eftersom det är mycket enklare att ligga i sängen och läsa…*S* Men, återkommer när jag läst mer i den. Andra lästips, har ni läst något av Ana Gavalda?? Om inte, gör det!!! Sååå bra böcker!!

Från att ha väntat och väntat och väntat i evigheter är det nu alldeles runt hörnet. Vår äldsta har längtat och planerat inför starten av förskoleklassen och ikväll är det äntligen dags. Från att ha frågat dagligen hela sommaren när det är dags och fått svaret: om två månader, om fem veckor, om tre veckor, om några dagar, kan vi nu svara henne: om några timmar!! Hon har lagt fram kläderna hon ska ha på sig och fixat iordning alla prylar, regnkläder, stövlar, mugg och annat som ska vara på förskolan och ikväll klockan 18.00 är det upprop!! Minsting och mellan blir barnvaktande, så både jag och maken går med henne. Undrar vem som är mest spänd, hon eller vi *S*!?

Så. Då är helgen här då. Lördagmorgon och klockan är strax efter sju och vi har varit uppe i ca en timma…precis som det ska vara med andra ord *S*!

Örat. Jag säger bara örat. Vilken vidrig grej som spred sig ner i hela nacken och käken igår och jag fick gå ännu en vända till VC…nu har jag även fått antibiotika och förhoppningsvis kanske det ger sig? Såna vidriga smärtor har jag aldrig känt. Eller jo, jag har ju fött barn, men i övrigt…baha!! Trots att jag knaprar Irpen och Alvedon typ hela tiden har jag precis lika ont i nacken och huvudet….Lämpligt nog ska vi på fest idag. Och jag TÄNKER gå! Så är det bara. Varje gång vi ska göra något utöver det vanliga så blir någon sjuk, eller så händer något annat som sätter käppar i hjulet. Idag ska barnen sova hos farmor & farfar och vi SKA gå bort. Mao tänker jag ignorera smärtorna och linka dit…Förhoppningvis hinner penicillinet göra lite innan också…

På måndag börjar mellantjejen förskolan igen, hon har sett fram emot det ett bra tag nu så det blir nog bra för alla. På onsdag börjar äldsta i förskoleklassen och om en vecka skolar vi in mini. Vi har haft jättejobbiga inskolningar med stor och mellan, så snälla, håll en tumme för att denna går bra!! Har hört flera säga att den åldern som våra barn varit i vid inskolning (20-21 mån) är den värsta och att det är lättare när de är yngre…Om det är så får vi bita i det sura äpplet, för jag tycker denna ålder är tidigt nog. Systemet borde förändras så att det är möjligt att skola in någon annan gång än på hösten, med tanke på att alla barn inte föds samtidigt. Möjligen kan man få förskoleplats även vid årskiftena, men då ska man vara jäkliga tacksam …Visst borde det vara enklare för alla att skola in nya barn löpande istället? På så vis slipper ju förskolepersonalen att få tio nya barn, varav kanske fem är väldigt ledsna, på en gång…Eller?

Har fått låna sista delen i “Stieg Larsson” triologin av en kompis nu, ska bli härligt att läsa den! Först ska jag bara avsluta den bok jag läser nu, nämligen “En ska bort” av Åsa Hintze. Har ni läst den, och första delen? Böckerna är helt ok, och småroliga, men totalt fullspäckade med precis alla klyschor man möjligen kan uppbringa. Dessutom, jag blir alltid bara så förbannad, när böcker ska ta upp hur män förtrycker kvinnor på jobbet och kvinnorna inte biter ifrån. Är alla kvinnor såna förbannade mesar som bara tar skit?? Alltså, om vi inte säger ifrån själva, vem förväntar vi oss då ska göra det??

Trevlig helg!

Ett förtydligande….min åldersnoja….jag har svårt att beskriva den…Det handlar inte om rynkor, år som gått, kropp i förfall, stel rygg och att barnen blir äldre. Utan mer helheten. Insikten om att livet verkligen bara är en enda gång och de åren rusar vilt förbi…Jag är inte rädd för att fylla fyrtio, eller femtio heller, men jag är rädd för att åldras och dö och inse att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig mer ska jag leva…Det gör mig nästan yr vid blotta tanken…

Idag är jag dessutom yr på riktigt. Efter att ha haft riktigt ont i örat i flera dagar blev jag igår kväll, efter den trevliga fikan med Ulle, riktigt öm i hela kinden och bak i nacken. I dag blev det en tur till VC. Hörselgångsinflammation, och my god, det gör verkligen rejält ont. Idag är en sådan dag som jag hade sjukskrivit mig om jag jobbat…Nu jobbar jag hemma, mao ingen rast och ingen ro, dock ett barn kort eftersom mellantjejen är i skogen med farfar.

Jag åldras! Visst, det har jag alltid vetat att man gör och nej, det kom inte som en chock. Men ändå….Igår såg jag mig i spegeln och insåg att jag inte längre är ung. Jo, ni kan skratta åt mig och kläcka käcka kommentarer som “du är ju inte så gammal” eller “var ålder har sin charm” osv, men jag är ändå smått bitter eller något. I går såg jag att ytan mellan huvudet och bysten har blivit fårat av små små rynkor, något jag känner igen från både min mormor och mamma och moster och hela släkten. Runt mina ögon finns ett mönster av små små rynkor. Charmigt säger du? Jaså….Fast egentligen är det inte rynkor som skrämmer mig, jag är inte fåfäng på det viset och jag skulle aldrig lyfta mig eller så, men ändå. Det yttre beviset på den bittra sanningen. Jag blir äldre. Snart kan jag inte längre klassa som ung och mycket har jag, om jag lever ett “statistiskt” liv levt mer än halva…Vart tog det vägen? Jag är lycklig. Jag har en fantastisk man och ljuvliga barn, men just därför kan jag skrämmas av att åldras. Ett liv. Vi ska inte ha fler barn nu, men ändå, bara den där vetskapen om att snart är jag ändå för gammal för det. För gammal och aldrig mer blir jag ung. Jag skulle inte vilja vara arton igen, det verkar alldeles för tröttande och slitsamt. Här och nu är perfekt. Och ändå, omöjligt att hålla kvar. Snart kommer jag sitta där och vara femtio år och säga till mina barn: Ta vara på varje dag, livet går så fort så fort. Och de kommer skratta åt mig och sedan säga till sina jämnåriga vänner…femtio år, det är ju en livstid härifrån….Eller som min pappa sa när jag pratade om någon som dött när han var sextio och jag sa något i stil med: “Men det är ju ändå en hyfsad livstid”. Då skakade han på huvudet och replikerade: “Det tycker du inte när du är femtiofem.”
MEN jag är inte bara gammal, för jag har faktiskt en hel rad med ungdomsfinnar i ansiktet, så det så!!! Visst låter jag attraktiv, rynkig och finnig och besatt av tankar på livet….

Nästan barnlediga är vi här hemma just nu. De två äldsta är ute i husvagnen med farmor & farfar över helgen. Två mkt spända tjejer som packade och gav sig iväg i går eftermiddag för att vända åter på söndagkväll.
Bara mini hemma hos oss alltså, dock fortfarande rätt intensiva dagar..hon är ju som hon är, vild och galen, men också supergo!! Att få vara med bara henne några dagar är guld värt, då hinner man verkligen umgås med henne och se hur mkt hon faktiskt kan och klarar numera.
Dagen idag har jag jobbat några timmar, sedan blev det minigolf med maken, hans syster och hennes sambo, trevligt . Ja, lilla M var också med förstås och hon showade rejält, sprang runt och flinade åt allt och alla, plus att hennes nya lilla egenhet är att heja på alla hon säger, ler ett stort leende och ropar “HEJ HEJ!” till alla hon möter. De flesta skrattar och hejar tillbaka, men det finns även ett och annat surkart som bara blänger och går vidare.
Nu i kväll ska vi käka pizza och kolla på film, blir visst en blodig historia, men jag tror ändå att den är ganska bra!! Sedan ska jag också läsa slutet på “Flickan som lekte med elden” och efter det hoppas att någon vänlig själ köper sista delen åt mig *S*!!

Har ni läst Stieg Larsson böcker?? Jag har varit lite anti…ibland blir jag sådan…när böcker är väldigt omskrivna och omtalade blir jag nästan lite “ogillande” emot dem bara av den anledningen, snacka om koko…..
Dock brukar jag faktiskt ofta känna mig nöjd med besluten, för när jag slutligen läser blir jag ofta besviken. Här var det tvärtom! Vilka fantastiska böcker!!! Så otroligt välskrivna, underhållande, spännande och späckade med fakta. Mästerverk!!! Lite tröga att komma in i, men sedan…Har läst första delen “Män som hatar kvinnor” och den var bra, mycket bra. Nu läser jag “Flickan som lekte med elden” och den är helt fenomenal!! Har bara läst ungefär hälften, men är så fascinerad att det nästan är skrämmande. Vilken otrolig sorg att det bara finns tre böcker och aldrig kan bli några fler…snyft!!!