Trots, hysteri & kärlek

Dag fyra av sommarlovet och morsan längtar nog efter hösten….just nu….Fast sedan kommer väl ångesten över att lämna barn i skola och förskola och man längtar tillbaka hit….men iaf….skit vilken dag vi har!! Alla barn är trötta på mig, jag är typ trött på alla barn. Ingen hjälp till eftermiddagen heller, maken jobbar och spelar golf sedan ska han ut och äta med golfgubbarna…kommer hem i natt någon gång….Jag tar hand om barnen, tvätten, städningen och allt annat…(synd om mig vaaa??) Det är en sådan där dag bara…ni vet, en sådan där dag när man bara vill gråta….eller skrika….eller möjligen rymma. Dag fyra av sommarlovet och det känns rätt drygt……

I morse hade jag jordens inspiration att skriva här. Vad händer? Bloggen lägger ner…det tackar vi för
Hur som helst, försöker knåpa ihop något nu istället, när den har lust att vara på min sida

Tänkte skriva om böcker! Jag älskar ju att läsa och har alltid en bok på gång, det sista jag gör innan jag somnar på kvällen är att läsa iaf någon timma, hur trött jag än är. Pocketböcker är mina hjärtestenar! Fyra böcker för runt två hundra kronor, helt perfekt!! Dessutom är pocket mkt mer praktiskt, enklare att förvara och lättare att hålla *S*! Köpte fyra nya i söndags och har läst två av dem. Den senaste tiden har jag läst väldigt mkt “chick-litt”, dvs ganska lättlästa, men roliga och mkt igenkänningskomik…..För mig är det en väl så viktig del av litteraturen, som trött småbarnsmamma är det en ren fröjd att fly in i en lättläst och rolig bok. Ändå…i söndags hamnade förutom två lite “enklare” böcker, även “Mannen under trappan” av Marie Hermanson och “Veronika bestämmer sig för att dö” av Paulo Coelho. Böcker som iaf har en lite tyngre innebörd, även om språket iaf är enkelt. Först ut blev Coelhos och jag kan berätta att detta var första gången jag verkligen fängslades av en av hans böcker och den lämnade ett djupt intryck hos mig. Har tidigare läst “Alkemisten” och “Zahiren” av honom och inte förstått storheten. Jag vet att “Alkemisten” fått enorma hyllningar världen över, men mitt hjärta tog den inte till sig, och jag erkänner, jag har inte ens läst ut den och det är extremt ovanligt att jag lämnar böcker halvfärdiga…..I går kväll började jag så att läsa “Mannen under trappan” och blev så otroligt fängslad att jag var tvungen att läsa ut hela boken….Sedan var jag så rädd och uppskrämd att jag inte vågade gå ner på toaletten eftersom vi har en liten skrubb under trappan där nere….fy! Boken var i alla fall väldigt bra. MEN tanken var inte att göra bokrecensioner av dessa, utan bara berätta om den där ljuvliga känslan som riktigt bra böcker ger. Det är som en kick att läsa böcker med ett budskap, en tanke, något mer än bara underhållning. Glada skratt är väl så viktigt, men ibland är det en ren fröjd att läsa en bok som man fortsätter tänka på länge efteråt!! Ut och köp!!

Den enda gången jag verkligen hinner tänka hela tankar är när jag åker bil ensam. Då spelar jag musik i bott, sjunger med och kan ändå tänka på viktiga, och ibland mindre viktiga saker. I dag tänkte jag på pengakarusellen….Är det verkligen vettigt? På allvar, är det verkligen meningen med livet att slita som en gris, jobba dag ut och dag in tills man fyller 65 och se i stort sett hela lönen gå till räkningar i slutet av månaden? Jag menar, de flesta av oss kommer ju aldrig in i en den sfär där de rika finns, de som kan öda sina pengar på nöjen, onödigheter, resor och flådiga bilar…..men icke dessto mindre sliter vi. Nu säger jag inte att pengar gör en människa lyckligare, för det tror jag egentligen inte. Jag vet inte ens om jag saknar pengar, jag menar, vi har så vi klarar oss och lite blir det över och vi lever gott…men ändå, var det så hon där uppe eller vem det nu är som styr, hade tänkt sig våra liv? Jobba röven av dig för att amortera, betala lån, el, vatten, försäkringar, bensin osv osv….Någonstans kan jag undra, kanske är den lyckligare som inget har och inga räkningar att betala? Att leva livet i en regnskog någonstans, utan krav från omvärlden. Det har nog också sina baksidor och tunga stunder, men man äger åtminstone sig själv. Jag kan bara inte tro att det var så här våra liv var tänkta, att jobba och jobba och jobba. Och de som jobbar ännu mer än de flesta, de som sliter kanske 12-13-14 timmar per dag, sju dagar i veckan, hur tänker de? Är man lyckligare om man har en fet lön som går in på lönekontot, men tidskontot ständigt står på minus?
Min man kallar mig arbetsskygg, med glimten i ögat, men kanske har han delvis rätt? Eller, jag är inte rädd för att jobba, men jag kan heller inte säga att det känns fridfullt i själen att tänka att nu ska jag sitta “instängd” på min arbetsplats dag ut och dag in i kanske trettiofem år….Frisläppt fyra veckor om året när det är semester…Jag hade nog aldrig trott att jag skulle bli en vanlig Svensson…haha! Egentligen är jag ju helt normal, blek och småtråkig, men ändå, det finns något mer inom mig. Jag som älskar att lyssna på musik, sjunga högt, hellre än bra, som pratar för mig själv när jag är ensam, som uppdiktar små historier och berättelser i huvudet så fort jag får chansen..ska jag jobba vid en dataskärm och sälja sängar? Det är ett bra liv, men kanske inte det jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig att jag skulle bli författare….jag började tänka det när jag var sex år och tänker det fortfarande nu när jag är trettio. Och jag skriver och skriver och mina “böcker” blir fler och fler och någonstans tror jag att jag en gång ska ge ut någon av dem…..Samtidigt som jag ju vet att oddsen för det inte är speciellt höga….de flesta lyckas aldrig. Sedan inbillar jag mig det igen och när jag sedan inser sanningen blir jag nästan tårögd. Tänk om jag aldrig någonsin får något i tryck?? Buh….Så då får jag räta in mig i leden och börja jobba och slita och vara som alla andra. Fast då blir det i alla fall ett bra liv, för jag har världens mest underbara man och barn, så jag kommer vara lycklig i alla fall.

Shit säger jag bara. Hur mycket regn kan falla på en dag? Förmodligen exakt så mycket som föll här hos oss på midsommarafton, mer än så är i alla fall inte möjligt. Om jag säger att det höll upp sammanlagt en timma på ett dygn så har jag nog tagit i i överkant…då får ni en bild av hur det såg ut hos oss….Vi var ute på landet i sommarstugan med släkt och vänner och att sitta inomhus och äta var uteslutet, tur att driftiga personer fick spänt upp stora presenningar som vi kunde sitta under, för åtminstone dagtid var det i alla fall inte kallt. Personligen är jag ju absolut ingen älskare av sol och värme och jag kräver inte mycket mer än uppehåll, men just midsommarafton tar ju hällregn lite udden av det hela….Fanns liksom ingen större lust till varken finkläder, midsommarstång och blomsterkrans i håret, då är det tur att man har barn!! Barn accepterar nämligen inget annat än “the real thing”…*S* Farfar och morfar fick snällt klä midsommarstången och jag knåpade med kransar till barnen, och visst blev de fina tillslut
Vi har i alla fall ätit och druckit gott och haft en trevlig helg, vädret till trots. Dock åkte vi hem från stugan redan igår, i stort sett alla kläder var blöta och lusten att häcka i vår stuga på 15 kvadrat fanns liksom inte längre…Hoppas på bättre väder i veckan, då far vi ut igen, maken har inte semester än på några veckor, men mamma och pappa har och är på landet så vi får lite sällskap dagtid iaf.

Äldsta dottern gjorde ju sin sista dag på dagis i torsdags och som väntat var det rätt snyftigt…både jag och personalen var lite gråtmilda…Dottern har ju pratat mycket om det och haft lite “ångest” över att sluta, men nu när det verkligen gällde var hon mest glad över att snart få börja i skolan…å andra sidan har hon kanske inte riktigt insett allvaret i det hela….Vi gav i alla fall lite presenter, hennes fröknar fick skyddsänglar i porslin och en hemmagjord grej……Var lite kluven till att lämna något jag påtat ihop själv, men nu efteråt känns det bra. Med risk för att låta skrytig så blev de verkligen glada, den ena fröken fick tårar i ögonen och den andra sa att hon under sina trettio år i barnomsorgen aldrig fått en sådan fin present…*S* Klickar in en bild på den här nedan…var 40x50 cm stor, satt i en ram, ett alfabet och på varje bokstav hade jag skrivit bra saker om förskolan på just den bokstaven. Det var verkligen HELT fantastiskt där så vi ville verkligen visa vår uppskattning.

Ni har väl inte missat detta otroligt roliga program? TV6 kl 21.00 på söndagar. Jag och maken sitter i soffan och bara ler i en timma, mellan leendena kommer också en hel del gapskratt!!! Precis min humor

Hm…Efter pausen borde huvudet väl vara fullt av tankar och funderingar som vill komma på pränt, men sanningen är motsatsen…Jag har inte ett skit att skriva och, framför allt, datorn lockar mig inte det minsta. Slog på den nu för att jag nästan kände mig “tvingad”, tyckte hon tittade så ilsket på mig, som om jag svikit henne…..Nu sitter jag och slösurfar, kollar mina bloggvänner, men orkar inte skriva några kommentarer…Hur dålig stil är inte det?? Helt genomruttet….och ändå orkar inte mina fingrar klicka på “kommentera” och bränna iväg några rader….Ska jag tolka det som att jag fortfarande inte är redo för datorn?? Kanske vore sommarlov på sin plats? Barnen gör sina sista dagar på förskolan nu i veckan, för den stora är det slutet på hela förskoletiden där, nu stundar “allvaret” i form av förskoleklass och det är tudelat. Hon längtar, men nog är det lite sorgligt att lämna nuvarande avdelningen och fröknarna. Konstigt vore det väl annars, det svider ju även i mig, gissar att jag kanske till och med är en aningens gråtmild på torsdag :´( !! Sedan är det sommarlov tills slutet av augusti när allvaret börjar för hela familjen. För första gången på nästan sex år ska jag börja jobba “på riktigt”, nu finns inga fler mammaledigheter att se fram emot, inga fler barn kommer att fylla den här familjen…Det är ändå en glädje och en spännande tid och nya utmaningar stundar och på så sätt och vis kan jag också se fram emot det. Just nu…vem vet vad jag känner om liten får en hysterisk inskolning med skrik och panik som sina systrar….
Se där, jag lyckades klämma ur mig ett inlägg, men nu är det godnatt och bye bye för ikväll…..Kram till er alla!

En vinkning från mig och oss här hemma! Vi lever och mår bra hela bunten, tack alla ni som lämnat små söta kommentarer både här och via mail, glad över era hälsningar. Tror inte jag kommer skriva så myckt mer om det som skett de senaste veckorna än att livet tar märkliga vägar och ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Saker händer som man aldrig någonsin kunnat förutspå och ändå, i slutet kan det i alla fall bli väldigt bra.

Sommaren kom över oss medan jag pausade, en eftermiddag visade tempen 39 grader, då kan jag säga att i stort sett hela den här familjen var helt borta och värmeslaget vilade bakom hörnet. Mellantjejen blev riktigt dålig av hettan, hon brände sig inte i solen, var väl imsmord, men drack för dåligt och svettades så kopiöst att det till och med fick bli en dag hemma från dagis. Hos oss är det faktiskt bara äldsta dottern som verkligen är en liten solgurru som älskar värmen och ljuset och strålade i kapp med solen. Nu har vädret slagit om, solen skiner mellan molen då och då, men det blåser rejält och är inte alls speciellt varmt. Nog är det märkligt, vart finns mitt-i-mellan? Antingen är det sol, vindstilla och nästan fyrtio grader, eller också molnigt, regn och tio grader….Ändå, jag föredrar nog faktiskt det senare, iaf ett tag…..

Ska försöka besöka er alla och läsa ikapp så snart tiden finns, dock finns den sällan just nu…ett litet yrväder på ett och ett halvt år kräver en hel del energi och jagande…*S*