Trots, hysteri & kärlek

Å ena sidan….
Jag är så less! Och så trött och så urbota slutkörd av att göra samma sak dag ut och dag in….Jag hatar att vara arg och skälla. Bli väckt klockan halv sex varenda morgon av någon som vrålar bajs så rutorna skallrar. Jag hatar att jaga barn upp och ner för trapporna hela dagen, plocka ut hundgodis ur litens mun. Se hur hon river ut allt som kommer i hennes väg, bli biten och nypt när hon inte får som hon vill. Jag är så vansinnigt aptrött på att bära ut henne från toaletten två hundra gånger per dag, för att hindra henne ifrån att bada i toalettstolen eller käka upp toaborsten. Jag hatar att få skäll av mina stora barn, bli kallad dumma mamma dagarna i ändå, jag orkar inte reda ut fler gräl eller skicka in fler barn i sina rum. Jag är less på att städa, städa och städa. Tvättar kläder som värsta tvättinrättningen och städa undan leksaker som dräller överallt. Jag hinner inte gå på toaletten, hinner inte dricka vatten, alltid någon som vrålar och ska ha vattnet själv istället, när jag borstar tänderna står en minimänniska under och skapar sig galen efter min tandborste…sin egen ratar hon totalt.Jag orkar inte höra fler mammmmmaaaaa eller varför eller jaaaag villlllll!!! Jag vill ibland bara lägga mig ner och tjuta, sparka in en dörr eller kanske slå sönder en ruta. Jävla skit!!

Å andra sidan….
Jag är stolt! Jag är så lycklig och så otroligt glad över att ha dessa underbara ungar. Vilken gåva, vilken förmån att få friska, fina ungar som lever och frodas. Att barnen faktiskt vaknar varenda morgon, levande och pigga! Att de kan klättra, hoppa, röja, busa och fara runt. Att de kan prata, vilken ljuvlig känsla att tre barn kallar mig mamma!! Att jag fick de bästa ungarna, den bäste maken. Att de har ork och lust och vilja att riva ut sina leksaker och stöka ner i huset. Att de finns i allt som är omkring oss, att de bråkar med varandra av kärlek, att de vill göra det som jag gör därför att de ser upp till mig. Att ett enda litet leende eller en kram kan bota flera timmar av hysteri. En kärleksförklaring. Ögon som glittrar och skratt som klingar. Vilken lycka som bor här! Vilken glädje att vår yngsta tar för sig i livet, att hon nu utan problem tar sig upp för trappan, att hon kan öppna dörrar, att hon kan protestera när någon är dum emot henne. Att hon kan säga bajs Varenda dag som jag får dela med dem, jag njuter. Och jag vill inte alls skrika och gapa, jag vill skratta. Jag vill njuta och jag vill finns här.

Fast att leva i nuet…hur gör man det? Nuet passerade ju just….