Trots, hysteri & kärlek

Det var inte bara magsjuka. Det är magsjukan från hell!

Hört, där uppe, eller där nere, vilket man nu väljer att tro på…..

- Jaha. Vad ska vi hitta på för något idag då?
- Tja…något festligt va? Vad sägs om att göra något med henne där nere.
- Vilken hon?
- Hon som knappt syns bakom tvättberget och disken. Hon med de där svarta hemska ringarna under ögonen.
- Städerskan?
- Nej, det är nog bara en vanlig mamma.
- Ok, vi busar med henne. Vad ska vi göra då? Något riktigt mysigt….
- Du, hon skulle på fest imorgon. Hon går visst på fest en eller två gånger om året, hon hade verkligen sett fram emot detta. Träffa folk, umgås med sin make, skratta och klä upp sig lite. Henne sätter vi dit. Hemska människa, mammor ska väl inte gå på fester heller?
- Nej. Vad sägs om magsjuka hos barnen?
- JAAAAAA!!! Ska vi börja med de två stora? Kräkningar och nedbajsade sängar en hel natt? Och så extra många sura bajsblöjor hos den minsta?
- Japp. Det gör vi. Se till att hela bäddmadrassen i den enas säng blir så full med kräks och bajs att den måste kastas. Haha! Jag älskar sånt här.

Och jag blundar och försöker tänka på svält, dödliga sjukdomar, hemska pedofiler, misshandel och människor som blir svikna av sina älskade. Jag tänker att det här är inte hela världen, en fest är ändå bara en fest…Det kommer en ny om ett år, kanske kan vi gå då. Jag tänker att magsjuka går över, det dödar inte. Jag är lycklig som har tre fina barn och underbar man. Jag försöker tänka på de som förlorat nära och kära, att detta är piss i havet för dem. Jag försöker verkligen. Och ändå, jag är inte ett skit mindre besviken och tårarna bränner bakom ögonlocken. Återvänder till berget av nedbajsade nattlinnen, trosor och lakan, till en tvättstuga som stinker spy och bajs och gräver ner mig.

BLOGGPAUS TILLS MAGSJUKAN DRAR BORT

Å ena sidan….
Jag är så less! Och så trött och så urbota slutkörd av att göra samma sak dag ut och dag in….Jag hatar att vara arg och skälla. Bli väckt klockan halv sex varenda morgon av någon som vrålar bajs så rutorna skallrar. Jag hatar att jaga barn upp och ner för trapporna hela dagen, plocka ut hundgodis ur litens mun. Se hur hon river ut allt som kommer i hennes väg, bli biten och nypt när hon inte får som hon vill. Jag är så vansinnigt aptrött på att bära ut henne från toaletten två hundra gånger per dag, för att hindra henne ifrån att bada i toalettstolen eller käka upp toaborsten. Jag hatar att få skäll av mina stora barn, bli kallad dumma mamma dagarna i ändå, jag orkar inte reda ut fler gräl eller skicka in fler barn i sina rum. Jag är less på att städa, städa och städa. Tvättar kläder som värsta tvättinrättningen och städa undan leksaker som dräller överallt. Jag hinner inte gå på toaletten, hinner inte dricka vatten, alltid någon som vrålar och ska ha vattnet själv istället, när jag borstar tänderna står en minimänniska under och skapar sig galen efter min tandborste…sin egen ratar hon totalt.Jag orkar inte höra fler mammmmmaaaaa eller varför eller jaaaag villlllll!!! Jag vill ibland bara lägga mig ner och tjuta, sparka in en dörr eller kanske slå sönder en ruta. Jävla skit!!

Å andra sidan….
Jag är stolt! Jag är så lycklig och så otroligt glad över att ha dessa underbara ungar. Vilken gåva, vilken förmån att få friska, fina ungar som lever och frodas. Att barnen faktiskt vaknar varenda morgon, levande och pigga! Att de kan klättra, hoppa, röja, busa och fara runt. Att de kan prata, vilken ljuvlig känsla att tre barn kallar mig mamma!! Att jag fick de bästa ungarna, den bäste maken. Att de har ork och lust och vilja att riva ut sina leksaker och stöka ner i huset. Att de finns i allt som är omkring oss, att de bråkar med varandra av kärlek, att de vill göra det som jag gör därför att de ser upp till mig. Att ett enda litet leende eller en kram kan bota flera timmar av hysteri. En kärleksförklaring. Ögon som glittrar och skratt som klingar. Vilken lycka som bor här! Vilken glädje att vår yngsta tar för sig i livet, att hon nu utan problem tar sig upp för trappan, att hon kan öppna dörrar, att hon kan protestera när någon är dum emot henne. Att hon kan säga bajs Varenda dag som jag får dela med dem, jag njuter. Och jag vill inte alls skrika och gapa, jag vill skratta. Jag vill njuta och jag vill finns här.

Fast att leva i nuet…hur gör man det? Nuet passerade ju just….

Äntligen börjar vi komma igenom det värsta “nattvak-skrik-panik-bebis-sömnbrist-ständigt trött-kaoset”. Vår yngsta har ju visserligen aldrig varit en nattbebis, hon har sovit rätt skönt sedan födseln, de nätter hon varit uppe och skrikit och velat bli buren kan man nog räkna på en hand, men iaf, sömnen har varit störd, utspottade nappar, intrasslade täcken och barn som ropar efter vatten/kissa/pappa osv osv…Men nu börjar det äntligen vända, och det är underbart! Vi har fortfarande tidiga morrnar, men vi är inte så där dödligt trötta längre. Ni vet så där zombieaktigt när man häller filmjölk i kaffe och åker till dagis i tofflor….Så är det inte längre, både jag och maken är faktiskt hyfsat pigga hela dagarna och orkar till och med umgås ordentligt på kvällarna. Vet ni vad det absolut bästa med det är?? Våra kvällssamtal. Mina och makens alltså. När vi lagt oss på kvällen och ligger i sängen och pratar om allt mellan himmel och jord och bara njuter av lugnet och stillheten i huset. Vetskapen om att tre ulliga huvuden ligger och snusar i rummen intill och att en hel natt ligger orörd framför oss. Förr pratade vi en massa varenda kväll, men i takt med att barnen kommit har orken inte funnits. Vi har lagt oss på kudden och stensomnat så fort vi landat med kinden emot den…Så, det är fantastiskt att ha fått tillbaka en liten del av sitt “vuxenliv”. Visserligen är det väl inga världsproblem vi löser de där samtalen, men ack så trevliga är det iaf. Älskar!!!

Tog med mig denna utmaning från Lina, gillar ju sådana

Tre saker jag inte förstår:
* Livet & döden
* Hur jag kan vara fobiskt rädd för små, små möss, men bo med en stor schäfer
* Vart alla pengar tar vägen

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
* En kaffemugg
* Fjärrkontrollen till tvn
* Ett knäckebröd som lilla M lämnat

Tre saker jag gör just nu:
* Lyssnar på Dora på tvn
* Skriver två ord, jagar M, skriver två ord till
* Reser mig för att jaga M…igen….

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
* Se mina barn växa upp
* Ge ut en bok
* Bli mormor

Tre saker jag kan göra:
* Memorera låttexter enkelt
* Städa, snabbt & effektivt
* Oroa mig för det mesta & de flesta

Tre saker jag inte kan:
* Sjunga
* Sluta oroa mig för det mesta & de flesta
* Köra motorcykel

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
* Martin Stenmarcks skiva
* Ditt hjärta
* Dina nära & käras tankar och åsikter

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
* Inte explodera i ilska så lätt
* Spela gitarr riktigt bra
* Hålla ordning i skåp och förråd

Tre favoriträtter:
* Kokt eller ugsnbakad lax med sås och potatis
* Tacos
* Kycklinggrytor i alla former

Tre personer jag utmanar:
* Den som har lust!!

Om inte den älskade lilla 1½-åringen i den här familjen snart kommer in i en lugnare fas av livet kommer den 30 åriga mamma att falla ihop död…eller något…Jag lägger mig ner och vrålar om hon inte slutar klättra, bita, rota, riva och busa i största allmänhet. Ok, hon får busa, men snälla, snälla, jag vill inte vara helt slut klockan sju varenda morgon……

Förr skrev jag ganska aktivt på ett forum. Ett forum av och med föräldrar. Det var rätt roligt. Då. När jag fick mitt första barn var jag nästan beroende av det där forumet och skrev frågor och svar om det mesta. En källa till kunskap och en möjlighet att byta tankar och erfarenheter med andra. T.ex den gången dottern rusade runt i soffan, for över kanten och landade på huvudet. Då frågade jag om tecken på hjärnskakning, hur man skulle kolla osv…Visserligen finns sjukvårdsrådgivningen också, men det är iaf skönt att kolla med andra föräldrar. Eller när andra dottern aldrig sov och jag gick på knä. Jag har ältat förlossningar, problem med bitande barn osv osv….Ofta har jag fått många bra svar och även kunnat dela med mig av dem.
Nu, plötsligt, är det så trist att logga in på det där forumet att jag knappast ids. Någon gång i veckan kikar jag in, men sällan eller aldrig finns något som intresserar mig. Varför blev det så? Är det att jag redan gått varvet runt, jag har ältat alla saker, hört alla kommentarer, lyssnat på alla de som är mycket redigare och bättre mammor än oss vanliga dödliga saker, fått kunskap och gett kunskap. Det finns inget mer att säga. Är det därför? Att jag numera är en sådan världsvan mamma att jag inte behöver andra? Nej, jag tror inte det, snarare att jag redan fått svar på många frågor och att jag blivit “snål”. Jag orkar inte svara på samma sak som jag gjort hundra gånger innan, “ska man ha tätt eller inte mellan barnen?”, “får era barn äta godis?”, “vem städar/diskar/tvättar/handlar hemma hos er?” osv osv….Jag är less på det där. Och ändå kan jag sakna det. Ett forum att skriva på, möta likasinnade, en trevlig stund helt enkelt. Men vad skulle det handla om? Det skrivna ordet, känslor eller kanske rädslor? Ingen aning, tills dess, vilken tur att jag har min egen blogg:)

Nu är det dags att fixa räkmackor och slänga mig i soffan tillsammans med mina två favoritgrabbar. Den jag är gift med är mest viktig så klart Han får vara vid min sida alltid, den andre får bara hälsa på om onsdagarna;)