Trots, hysteri & kärlek

Jösses! Tänk egentligen vilken vansinnig slump eller kanske tur, det är att jag finns! Att vi alla som är här på jorden just nu finns!! Så många faktorer som ska till, så mycket som ska klaffa, HELT otroligt!!! Att man lyckades med bedriften att få livet är ju så sensationella att det gör mig yr att tänka på…Det funkar inte att ta in ordentligt….Så här, min farmor kommer från Skåne och min farfar från Värmland. De möttes av en slump under kriget, fattade tycke för varandra. Bara det är ju märkligt, från två landskap och möts och blir kära…Sedan lyckas de få ett barn, ta med sig detta barn och flytta många mil uppåt i landet. Där växer denna son upp, i grannstaden träffar han en tjej. De fattar tycke för varandra och får ett barn. Alltså jag!! När man skriver det så här låter det ju ganska enkelt, men hjälp, tänk hur många små detaljer, möten styrda av livet, ödet eller verkligheten. Att de just då ville ha ett barn!! Att tänka på föräldrars sexliv är ju riktigt otäckt, man kan ju inte äta på typ tre dagar sedan, men i alla fall, om man drar det kort. Vilken jäkla tävling man vann den gången !! Och sedan då, att allt klaffade, blev rätt, att jag växte mig stark, överlevde barndomen med alla dess faror, olyckor, skador, sjukdomar och tja…livet i stort. Att jag sedan träffade en helt fantastisk man och lyckades få inte minder än TRE ljuvliga ungar är ju ännu mer fantastiskt. Vilket äventyr, vilket skådespel man får vara med och dela.
Men det jag undrar är, tror ni att just den här själen och just den här kroppen hör samman? Att hade jag inte blivit den jag är hade jag inte varit alls? Eller tror ni att det finns en lång rad med själar som väntar på kroppar och får “hoppa in i” första bästa? Att om inte jag blivit kunde jag ha hamnat någonannanstans, i Afrika, eller Tyskland eller Skövde?? Och hur hade jag varit då? Hade jag fortfarande varit en hönsig småbarnsmamma med stressmage och halvhysterisk över det mesta hit och dit, dock ständigt djupt förälskad i min make? Vem hade i så fall maken varit? Tänk om jag istället hamnat i en manskropp? Eller i någon som hatade barn? Usch! Jag blir snurrig av att tänka på sånt här….Lika mycket som man kallsvettas och nästan blir illamående när man tänker på döden som ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer!! Aldrig mer….Åh….Återkommer!