Trots, hysteri & kärlek

Usch! Jag har bloggtorka och istället kroppen fylld med ilska. Vi är inne i en sådan där tröstlös gräll-grin-gnällperiod här hemma och gud vad det tar på psyket. De två stora som normalt leker jättebra tjafsar konstant med varandra, små tjuvnyp, bråkar om platser i soffan, vem som har fått mest i glaset eller vem som ska få mat först. Små gnabb precis hela tiden och så jag som står och vrålar. De skiter i allt jag säger, gnäller för varenda liten detalj och vägrar allt som morsan vill. Nu står t.ex mellanbarnet och grinar för att hon inte får sitta i mitten i soffan och storasyster hånskrattar, lillasyster sitter nöjt i mitten. Sitter dock bara två sekunder innan hon rusar ut och fortsätter äta hundmat.
Det värsta är känslan inuti mig. Den går inte ens att beskriva. Det liksom sticker och bränner och värker inuti, känns som jag ska kvävas eller skrika rakt ut. Vill bara lägga mig ner och vråla, ta bilen och åka långt långt bort och stanna borta i flera veckor. Jag hotar och mutar och skäller och bråkar och ändå, ändå blir det inte bättre…..Jag vet att det går över, såna här perioder gör alltid det, men fy f-n vad ledsamt det är. På tisdag hade vi tänkt åka till Liseberg. Nu har jag sagt till maken att det blir INGET med det om inte de här barnen skärper sig rejält. Han är värsta “men-nu-har-vi-ju-lovat-och-de-tycker-det-ska-bli-så-kul-pappan” som säkert vill åka iaf, men jag gör det inte. Jag står inte där i Göteborg och tar samma ändlösa strider och alla är ovänner med alla. BAH!!!! Status just nu, liten grinar för att hon inte får krypa bakom tvn, mellan grinar för att hon har ett mikroskåpiskt sår på tummen och stor vrålar: TYST ALLA JAG HÖR INTE TVN!!!!!

Som grädde på moset stannade vår nya bil som vi köpte för två månader sedan, i dag när maken for till jobbet!!