Trots, hysteri & kärlek

Oh ljuva liv! Klockan är bara tre ännu så att sammanfatta dagen är väl för tidigt, men hittills! Ännu en glamorös dag i mitt lata liv som mammaledig. Hittills har jag upplevt en rad trevliga saker, kom hem från dagislämningen i morse och upptäckte att hunden, efter att ha varit ensam i tio minuter lagt tre härliga diarré högar på hallmattan….Behöver jag säga att mattan är kastad? Om det var läskigt att se allt bajset kan jag meddela att det var en fröjd om man jämför med stanken….Posten kom, med den en mysig liten räkning från tandläkaren, 2500.- hamnade det lilla kalaset på, visst är det bra? Vad skulle man annars göra med sina pengar? Lillan sov en liten liten stund, jag hann hänga tvätt och dammsuga, sedan vrålade någon MAMMA! Hämtade barnen på dagis och fick skäll för att jag kom för tidigt, nu snackar vi skäll av den grova kalibern, dvs utbrott i hallen på dagis så en annan mamma himlade med ögonen och sågade mig som förälder. Härligt, härligt!! Mer sånt åt folket!! I kväll drar maken till Nice och kommer hem natten mellan söndag och måndag. Lyxhotell, god mat, drinkar och massa golf för honom. Hemmavid, fiskbullar, mjölk och massa tjafs för mig. Visst är det rättvist ….Fem härliga dagar ensam, mammaledig med tre rara barn. Erkänn att ni är ruggigt avundsjuka på mig??

Nu ska jag göra en bekännelse! Egentligen är det nog dumt av mig att säga detta, kanske ångrar jag mig sedan, men iaf….Men, snälla, försök ändå tro mig när jag säger, jag är inte förtryckt eller slav vid spisen och hemmet. Jo, jag tar nog större ansvar för matlagning, tvätt och städa osv här hemma, men det beror ju på att jag varit hemma i stort sett jämt de senaste fem åren. Min make är världens gulligaste, och jag skulle inte byta honom emot något! Så, ha detta i åtanke, när ni läser följande…..
Jag blir besatt av skumma tankar när jag ser män med småbarn handla mat själva! Det är sant! Igår var återigen ett sådant tillfälle…Jag stack och storhandlade ensam på eftermiddagen, lämnade griniga ungar till maken och tog mig lite “egentid”. Jag gillar att handla, det är mysigt att strosa runt bland hyllorna och välja sina varor, plocka frukt och lukta på nya duschkrämer…*S*! I butiken var en pappa med två små barn, en runt 18 månader och en som kanske var 4-5 år. Den lille satt i vagnen och vrålade, försökte klättra ur, sparkade på systern när hon pratade med honom, fick pappas plånbok och tömde den genast på pengar och kort. Såg hur den stackars pappan svettades medan han försökte hitta vad de skulle ha och fylla vagnen. Jag led med honom, kände nästan paniken själv, att irra omkring i affären och försöka handla medan ungarna är galna, och då tänker jag framförallt på Vilde-Bill som satt i vagnen. Så här långt är det dock ingen skillnad på hur jag skulle ha tänkt om det var en mamma. Jag hade tyckt lika synd om henne, att handla med barn är verkligen ingen pick-nick. Men det är sedan det händer! I min förvridna hjärna börjar tankarna virvla runt, medan jag stoppar kaffe, te och mjöl i vagnen kan jag inte sluta tänka på pappan och barnen, hör dessutom ungen vråla hela tiden. Jag tänker inte; mamman kanske jobbade, eller var hemma och städade, eller bara låg på soffan. Jag tänker; Usch, tänk om hans fru är död? Svårt sjuk? Tänk om hon är alkoholist och ligger full hemma? Tänk om hon är en elak sate som inte gillar barn och slår sin gubbe? Förstår ni nu, jag är en S*J*U*K människa!! Jag är så inkörd i att det är kvinnan som handlar mat att jag inte kan tro att någon man frivilligt tar med sig två barn och åker och storhandlar. Förvisso, jag tror ingen kvinna heller väljer att ta med sig barnen och göra det, jag försöker alltid åka ensam, men iaf….En ensam man kan också väcka lite tankar, om han ser ut att vara i vår ålder och handlar mycket mat, jag funderar då också, har han ingen fru? Men det är inte lika konstigt. Dessutom, min egen make är ju ofta i affären, både med och utan barn, men han storhandlar aldrig. Han kan åka ner och handla vad som behövs just då, typ mjölk, bröd och frukt osv, och när han var pappaledig åkte han ofta med alla flickorna till affären. Och det, det är jag imponerad av!! Att handla med alla våra tre på en gång är verkligen som att gå på tivoli, upp och ner hela tiden . Vi kan också ibland åka och storhandla tillsammans, med eller utan barn, men nej, han åker aldrig och storhandlar ensam. Jag tror det beror på att det mest är jag som är hemma, jag vill veta vad som finns, planera listan, plus att jag faktiskt gillar att handla och (viskar) det blir mycket dyrare när han handlar!! . När jag kommer hem med varorna är det dock hans lott att bära in påsar och packa in i skåp och lådor….

Så, det var dagens erkännande från mig. Jag tror inte att män i sunda relationer storhandlar ensamma med sina barn ( fast jag egentligen vet att det är sjuka tankar….)! Vilket är er bekännelse för dagen ?