Trots, hysteri & kärlek

Idag när jag och liten åkte förbi skolan här stod en akutbil och en ambulans på skolgården. De lyfte in ett barn, en röd jacka kastades efter, massa elever omkring och vuxna med ansträngda ansikten. Hemskt. Det är då, när sådan saker händer, som jag inser att jag inte är normal. Jag tänker inte bara nyfiket “undra vad som har hänt” och inte heller “stackars liten, men det gick nog bra.” För mig finns bara skräckscenarion, jag lider med barnet och föräldrarna och det kommer tårar, utan att jag ens vet vad som faktiskt har hänt. Och när jag sedan, en timma senare, fortfarande inte har släppt det, då förstår jag. Jag har mina nerver utanpå, jag är vankelmodet personifierat. Dessutom tänker jag på mina egna barn på förskolan och grinar en skvätt till och tänker att idag, idag ska jag inte skälla en enda gång. De får grina hur mycket de vill, äta hur många glassar som helst och bråka med varandra…jag ska ändå bara sitta leende och se på dem….(säkert….). Hoppas innerligt att det gick bra med barnet på skolgården.