Trots, hysteri & kärlek

Hur gör man för att få en egen liten bild och text här ovan?? Har sett att några har egna “överskrifter”…jag kan som mest byta tema…Någon som vet? Någon som vill förbarma sig över mig…??

När ska mitt arma hjärta inse det som hjärnan förstod för länge sedan?? Jag lever med de tre små grisarna och eras pappa gris, vi har en hund som fäller likt en icke-vattnad gran och en trädgård fylld med sand och grus. Jag är pedanten som snart måste se mig besegrad, jag är den som älskar doften av nybonade golv och ordning och reda, men som snart måste nöja mig med “hyfsat”. Det låter så dumt, men det smärtar mig, det är verkligen jobbigt att komma till insikt om att jag måste sänka kraven. Än är jag inte där, än städar jag vidare och lever på hoppet, men sanningen är att kapitulationen rycker allt närmare, anas vid horisonten. Jag går på knä, jag städar all min lediga tid, jag grinar över grushögar och kläder och leksaker som ligger huller om buller, jag skäller på maken och jag skäller på barnen när de inte bryr sig. Röra och smuts gör mig stingslig och grinig och illa till mods. Likväl som nytvättade golv ger mig rysningar av välbehag, en ren diskbänk är balsam för själen och en tom tvättkorg ungefär lika vackert som en bukett blommor. Jag vill kunna öppna ett skåp utan att bli dödad av något som kommer farande i hundra knyck, något som någon innan slängt in och skyndat sig att stänga om. Jag vill dra ut lådor ur byrån i hallen och kunna stänga dem igen utan att det pyser ut grejer. Vet ni vad jag älskar? Jag älskar att para ihop sockor och hitta två som passar samman…..En hel korg fylld med hela, rena och ihop parade sockor, det är ju rena poesin….(snälla ring inte psyk….). Min man lever efter devisen att lite röra inte skadar och han tycker på fullaste allvar att dammsugning EN gång i veckan är mer än nog…låt mig än en gång påminna er om hunden, gruset och smutsiga skor. En gång i veckan? Hur mysigt är det liksom att trampa in stenar, brödsmulor, gamla kex och äpplebitar i sockan och gå runt med? Jag skulle kunna dammsuga köket två gånger om dagen och det skulle ändå finnas mer kvar att ta när kvällen kommer…..Då återstår sanningen…det är ju meningslöst! Det gör fan ont att tänka på, men det är totalt meningslöst att städa här hemma just nu…Det är fint i några timmar, sedan är vi tillbaka på noll igen. Och ändå fortsätter jag städa…så, när ska jag inse att det är meningslöst?? När jag ska luta mig tillbaka i soffan, lägga fötterna på bordet och låta förfallet börja?? Och ännu viktigare, hur i hela fridens namn kommer jag att må då??

Ni som inte har städnoja, jag vet att ni tycker jag låter galen, och jag förstår er. Men sanningen är den, för mig är det helt omöjligt att se bortom röran…den förblir mitt i synfältet även om nätterna…