Trots, hysteri & kärlek

Vet ni vad? Jag är förkyld igen!! Det är, i ordets rätta bemärkelse, helt SJUKT!! Jag hinner inte mer än bli hyfsat frisk så är det dags igen. Så sent som i slutet av förra veckan var jag fortfarande tät, i helgen har det varit rätt ok, men igår började jag hosta, vara skrapig i halsen och allmänt risig igen och nu på morgonen, hela näsan full med snor!! Likadant med liten. Vi har varit konstant förkylda sedan i augusti förra året, på riktigt!! Vad är det frågan om?? Jag är så in i bängen less på detta och då spelar det ingen roll att förkylning varken är dödligt eller speciellt allvarligt, och att många har det mycket värre, för jag är i alla fall helt urlakad av att vara konstant hängig.

Jösses! Tänk egentligen vilken vansinnig slump eller kanske tur, det är att jag finns! Att vi alla som är här på jorden just nu finns!! Så många faktorer som ska till, så mycket som ska klaffa, HELT otroligt!!! Att man lyckades med bedriften att få livet är ju så sensationella att det gör mig yr att tänka på…Det funkar inte att ta in ordentligt….Så här, min farmor kommer från Skåne och min farfar från Värmland. De möttes av en slump under kriget, fattade tycke för varandra. Bara det är ju märkligt, från två landskap och möts och blir kära…Sedan lyckas de få ett barn, ta med sig detta barn och flytta många mil uppåt i landet. Där växer denna son upp, i grannstaden träffar han en tjej. De fattar tycke för varandra och får ett barn. Alltså jag!! När man skriver det så här låter det ju ganska enkelt, men hjälp, tänk hur många små detaljer, möten styrda av livet, ödet eller verkligheten. Att de just då ville ha ett barn!! Att tänka på föräldrars sexliv är ju riktigt otäckt, man kan ju inte äta på typ tre dagar sedan, men i alla fall, om man drar det kort. Vilken jäkla tävling man vann den gången !! Och sedan då, att allt klaffade, blev rätt, att jag växte mig stark, överlevde barndomen med alla dess faror, olyckor, skador, sjukdomar och tja…livet i stort. Att jag sedan träffade en helt fantastisk man och lyckades få inte minder än TRE ljuvliga ungar är ju ännu mer fantastiskt. Vilket äventyr, vilket skådespel man får vara med och dela.
Men det jag undrar är, tror ni att just den här själen och just den här kroppen hör samman? Att hade jag inte blivit den jag är hade jag inte varit alls? Eller tror ni att det finns en lång rad med själar som väntar på kroppar och får “hoppa in i” första bästa? Att om inte jag blivit kunde jag ha hamnat någonannanstans, i Afrika, eller Tyskland eller Skövde?? Och hur hade jag varit då? Hade jag fortfarande varit en hönsig småbarnsmamma med stressmage och halvhysterisk över det mesta hit och dit, dock ständigt djupt förälskad i min make? Vem hade i så fall maken varit? Tänk om jag istället hamnat i en manskropp? Eller i någon som hatade barn? Usch! Jag blir snurrig av att tänka på sånt här….Lika mycket som man kallsvettas och nästan blir illamående när man tänker på döden som ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer!! Aldrig mer….Åh….Återkommer!

Usch! Jag har bloggtorka och istället kroppen fylld med ilska. Vi är inne i en sådan där tröstlös gräll-grin-gnällperiod här hemma och gud vad det tar på psyket. De två stora som normalt leker jättebra tjafsar konstant med varandra, små tjuvnyp, bråkar om platser i soffan, vem som har fått mest i glaset eller vem som ska få mat först. Små gnabb precis hela tiden och så jag som står och vrålar. De skiter i allt jag säger, gnäller för varenda liten detalj och vägrar allt som morsan vill. Nu står t.ex mellanbarnet och grinar för att hon inte får sitta i mitten i soffan och storasyster hånskrattar, lillasyster sitter nöjt i mitten. Sitter dock bara två sekunder innan hon rusar ut och fortsätter äta hundmat.
Det värsta är känslan inuti mig. Den går inte ens att beskriva. Det liksom sticker och bränner och värker inuti, känns som jag ska kvävas eller skrika rakt ut. Vill bara lägga mig ner och vråla, ta bilen och åka långt långt bort och stanna borta i flera veckor. Jag hotar och mutar och skäller och bråkar och ändå, ändå blir det inte bättre…..Jag vet att det går över, såna här perioder gör alltid det, men fy f-n vad ledsamt det är. På tisdag hade vi tänkt åka till Liseberg. Nu har jag sagt till maken att det blir INGET med det om inte de här barnen skärper sig rejält. Han är värsta “men-nu-har-vi-ju-lovat-och-de-tycker-det-ska-bli-så-kul-pappan” som säkert vill åka iaf, men jag gör det inte. Jag står inte där i Göteborg och tar samma ändlösa strider och alla är ovänner med alla. BAH!!!! Status just nu, liten grinar för att hon inte får krypa bakom tvn, mellan grinar för att hon har ett mikroskåpiskt sår på tummen och stor vrålar: TYST ALLA JAG HÖR INTE TVN!!!!!

Som grädde på moset stannade vår nya bil som vi köpte för två månader sedan, i dag när maken for till jobbet!!

Inget bloggande igår och inget vettigt idag. Fullt upp! Egna barn och lånebarn, maratonfika med Ulle på fyra timmar och riktig sommarvärme ute, mao, ingen tid för att hänga vid datorn. Återkommer!!

Ni som följt Prison Break precis som jag, vad säger ni? Är vi klara med den serien nu? Känns så för min del iaf…Det har gått från en fantastiskt välgjord och underhållande serie till värsta såpan som bara rullar vidare och vidare. I gårdagens avsnitt var det till och med såna där fraser a la “Days of our lifes” när de sa samma sak två gånger, om någon tittare kommit till den senaste minuten….Det är för mycket, det tar aldrig slut, det bara rullar vidare och vidare….I mina tankar slutade serien igår när Sara & Michael var ombord på båten, kysstes och var lyckliga. Sedan hände inget mer än att de seglad iväg i solnedgången och ägnade livet åt att producera avkommor ombord på båten . Solen, spegelblankt hav och några fåglar som kvittrar. Bilden tonar bort och serien är slut.

Bilden hämtad på nätet.

Ni vet hela jämställdhetsdebatten, är den inte lite vinklad? Alltså, det handlar väl i stort sett om att vi kvinnor ska få det bättre, eller?? Och det är ju toppen! Klart vi ska ha det bättre och att vi förtjänar grädden av allt goda. Fast det jag undrar är, ska inte vi kvinnor också in i de “mansdominerade” yrkena, typ mekniker, snickare, målar och annat? Att kvinnor slussas in på de tekniska högskolorna och examineras ut som ingenjörer är ju en sak, men det är ju yrken som anses “fina” och därmed goda nog för oss kvinnor . Men de andra viktiga yrkena som samhället verkligen behöver, är inga kvinnor intresserad av dem?? Eller, rättar mig själv, är inte utbildningarna intresserad av kvinnorna? Det är ju många och tunga kampanjer för att locka män till vården och barnomsorgen, men kvinnor till bygglinjen, nej, inte lika stort pådrag där. Dessutom, ibland kan man skönja en lathet hos kvinnorna, iaf den äldre generationen. Tittar jag på min närhet så är i alla fall kvinnorna väldigt inkörda på sina egna “uppgifter” i hemmet och strävar möjligen efter att männen ska komma in till dem och dra dammsugaren lite mer, men går de ut och byter däck på bilen?? Nej….tyvärr inte.
Det som väckte mina tankar var något så banalt som att jag såg ett gäng män syssla med trädgårdsvård i lördags. Åkte förbi ett radhusområde i närheten av mina svärföräldrar och där var det nog någon sorts gårdsstädning, åtta man som krattade, sopade, eldade och klippte. Inte en enda kvinna såg jag…fast det kanske bara bodde män där? Det jag menar är att vi också måste dra vårt strå till stacken och kavla upp ärmarna och våga få lite skit under naglarna.
Å andra sidan, ser man just till de yrkena ovan, vård, omsorg, hantverk och reparationer är det ju över lag yrken som inte anses “fina”. Det är ju helt bisarrt, men många är ju de människor som faktiskt inte tycker det är riktiga yrken. Hur kan man tycka det? Hur kan man tycka att de som jobbar med äldre eller de som målar om våra skolor inte har yrken som är “fina”? Folk som anser att du ska vara läkare, advokat eller ingenjör för att duga, för att räknas?

Har ni följt “Wild Kids”? Frågar du mig så är det förmodligen det bästa barnprogrammet som sänts på SVT på länge. Hörde att det nu inte kommer bli fler avsnitt, trist! Märkligt att skitbarnprogrammen får rulla år efter år, men höjdarprogrammen slutar man med….Hur som helst. Såg ni finalen igår?? Den lille Wille som hängde där i röret och kämpade tills tårarna sprutade, my good!! Det var nog det starkaste jag har sett på tv på lääänge, vilken kämpe, vilken vilja!! Både jag och dottern satt och fällde en tår när de sedan vann, även om vi egentligen hejade på Lejonen !

I övrigt, inte mycket härifrån idag…Inga fler spyor, dottern spydde en gång och var på toaletten och gjorde nummer två tre gånger igår, sedan inget mer. Idag och pigg och som vanligt. Väntar ff på att fler ska trilla dit, men just nu, stilla. Eller ja, stilla och stilla. Fullt ös medvetslös….Liten är galen och de stora röjer där uppe. Inte mycket datatid idag gissar jag, får besöka er alla i kväll istället.

Inbilla er inte att något går smärtfritt hemma hos mig Såklart hundmagsjuka smittar. Jag kände mig helskum i magen hela dagen igår, sprang på toaletten flera gånger, men åt som vanligt, mådde inte direkt illa. Trodde jag inbillade mig, inte kan man bli magsjuka av en hund….I morse vaknade jag av att den äldsta kräktes och sedan har hon varit på toaletten två gånger. Mysigt vi har det va? Håll en tumme för att det är en hyfsat mild variant och att iaf några i familjen klarar sig. Härligt för maken att komma hem i natt till en spysjuk familj……