Inre stress
March 30, 2007Usch, just nu har jag någon form av inre stress som ligger i mig och pockar på uppmärksamhet hela tiden. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig på, men faktum är att jag mest går omkring och “irrar”. Framför allt är det väl ett dåligt samvete, över att jag inte leker tillräckligt mycket, pysslar och donar. Jag har så sjukt många måsten som borde göras, dessutom saker som jag skulle vilja göra och sedan saker som vore ren lyx, men dit hinner jag aldrig. Dagtid finns inte en chans att göra någonting, det är helt otroligt, men minsting ger mig inte en chans. Just nu, att skriva detta inlägg, är också ett pusslande. Skriver tre ord, springer och hämtar henne på toaletten, skriver två ord, tar bort henne från bokhyllan, skriver lite till och hör henne i köket, river ut hundkulor och stoppar dem i munnen. Skriver lite mer och hittar henne med en påse värmeljus under bordet i matsalen. När jag lyfter bort henne skriker hon som en tok och försöker bita efter mig, fling galen. Och nej, det här inlägget är ju inte nödvändigt, men just såna saker gör mig totalt spunkig, att jag ALDRIG kan göra sånt utan att känna mig stressad och få dåligt samvete. Det är dessutom en väldigt obehaglig känsla, det här att bara “snurra”, försöker hålla sig flytande och hinna med det mest basala. Just nu är alla barnen i väldigt intensiva faser, äldsta har nog hamnat i sexårstrots, skriker, skäller, smäller i dörrar och ska flytta i stort sett varenda dag. Står i hallen med en ryggsäck och meddelar att hon hatar oss och vårt töntiga hus! Lillasyster 3½ har också blivit en liten hetsig rackare som får tokspel när det inte går som hon vill. Sist, och minst, men inte minst jobb, kommer lillfisen som är totalt omöjlig. Vägrar åka kärra, skriker tills ansiktsfärgen skiftar åt blått, vägrar bli buren, slingrar, ålar och skallar tills hon hamnar på marken, då går hon åt motsatt håll som oss andra och hittar något smaskigt, typ hundskit, tuggummi eller äckliga pappersbitar, att stoppa i munnen….Mitt i detta kaos står jag och betraktar förödelsen när mina tre torpeder går fram 
….En tröst är att de allt som oftast är väldigt snälla och omtänksamma emot varandra och delar gärna med sig av pussar och kramar.
Men hur som helst, den här stressen, den är inte bra. Den får mig alldeles ur gängorna, och ger mig fullkomliga bryt när jag står och bara vrålar hysteriskt…psykomorsa. Jag vill komma ur den, jag vill, som maken säger, försöka ignorera alla måsten och ägna mig åt det enda riktiga måstet, ta hand om barnen! Fast det är ju lätt för honom att säga, han som slipper se dammtussarna, pappersinsamlingen och tvättberget hela dagarna. Mitt i stressen växer ilskan med väldig fart, irriterar mig på allt, just nu, varför vill ingen förbarma sig över mig?? Utan att låta som värst martyren, när maken är hemma med barnen har han alltid någon här, någon som “tycker synd om honom”, han blir bjuden på mat, någon som går med dem till lekparker, badhuset osv…När jag frågar är det minsann aldrig någon som har tid. Varför är det så?? Och ja, innan jag fortsätter, jag har valt att ha tre barn och jag orkar med och jag ångrar ingenting, men vad jag minns har maken gjort samma val…Är det mer synd om honom för att han är man??
Så kommer lillfis här och kryper upp i famnen, lägger armarna om halsen och gosar och man bara smälter och undrar hur man kan med att klaga? Fast lika snabbt börjar hon istället nypas och kasta sig efter allt hon ser och så brister jag igen…..
Jag ska berätta för er, detta gör jag runt, runt, varenda dag, hur roligt är det egentligen????
* Lyfter upp lillfis som skriker över något
* Släpper ner lillfis som ålar och ska ner i samma stund som hon kom upp
* Hör de stora vråla MMMMAMMMMMMMAAAAAAA!
* Stänger grinden upp till trappan
* Stänger toalettdörren
* Stänger skafferiskåpet
* Lyfter upp lillfis som vrålar
* Petar ut hundmat ur munnen på henne
* Stänger grinden till trappan, som hunden öppnat igen, jävla hund
* Hör någon vråla MMMMMAAAAAAAMMMMMMMAAAAAA!!
* Stänger dörren till toaletten
* Lyfter bort lillfis från något farligt
* Petar ut hundkulor ur munnen på henne (vad tusan är det med hundmat som är så gott??)
* Byter bajsblöja
* Torkar bajsande barn
* Stänger dörren till toaletten
* Någon skriker DUMMMMA MAMMMAAAA! Du är SÅÅÅ dum!!
* Stänger dörren till skafferiet, luktar hon hundkulor igen?
* MAAAAMMMMAAAA KOOOOOOMMMM!!!
* Lyfter upp lillfis
* Sätter ner henne igen
* Lägger mig och grinar
Jag önskar att jag en enda gång kunde få läsa i någon annans blogg att det är asjobbigt att vara mamma. Jag ser mig inte som gnällig eller deprimerande, men my good, det är jobbigt att ha småbarn. Det är också alldeles, alldeles fantastiskt underbart, stimulerande och ljuvligt, men jobbigt….usch ja!
Och just när jag är som mest nego kommer mellansyster och säger;
- Mamma, jag älskar dig! Det var längesedan jag sa det nu, men jag älskar dig hela tiden i alla fall.
Den totala lyckan, mitt i kaoset och röran.
AMEN!
En vardag med tre barn! Puh, det är krävande. Har massor att tillföra i ämnet. Men just nu står en liten och drar i min arm som jag skriver med, och en ropar från toa.
På återseende!
KRAM!
Comment by Ulle — March 30, 2007 @ 6:29 am
Duuuuu…Du måste skriva en bok om detta! Du skriver så otroligt ljuvligt, fantastiskt! Det är en ren fryd att läsa!
Och en annan sak, det ÄR jobbigt att vara mamma! Det tycker jag oxå! Ofta, ofta! Men, små stunder av lycka gör att man klarar uppgifterna ändå, vissa dagar väldigt bra, andra dagar, bara precis över ytan! Så ska nog livet vara som småbarnsförälder!
Ett exempel bara…Min äldsta son på 10 år i morse…Jag väckte honom 0645. Han brukar vara skitjobbig på morron, ta en timma på att få på sig kalsonger liksom, svära och strö galla över mig, men i dag hade han redan tagit på sig alla kläder nästa gång jag kikade in på rummet! Jag trodde inte det var sant! 30 sek tog det! Så’na stunder hjälper mig att överleva! Och fredagar tycker vi alla om! Då ska vi handla inför helgen och i morgon kan vi sova LITE längre, om så bara 5 minuter…*ler*
Glad du finns!
Kram!
Comment by Trollis — March 30, 2007 @ 1:13 pm
Håller med Trollis… skriv en bok! Jag lovar att läsa
Det mesta av det du skrivit kunde jag lika väl skrivit själv *ler igenkännande* . Ska jag vara ärlig har jag aldrig vågat skriva inlägg om just detta för det känns så ofta som om jag är ensam med att känna så plus att hade jag skrivit det så hade jag nog inte lyckats få fram vad jag ville säga 
Ensam med den inre stressen, känslan av att inte räcka till…. Så kommer sedan de underbara stunderna som gör allt värt det!
Hoppas ni får en härlig helg!
Kram!
Comment by Christel — March 30, 2007 @ 5:31 pm
Hihi! Förlåt, men så bra skrivet…Vänta du bara, tills jag har klivit ur min bebisbubbla då lär det dyka upp liknande inlägg inne hos mig, bortsett från hunden då;-)
När det gäller sexårstrotsare, så vet jag mycket väl vad du går igenom.
Jag har svarat dig inne hos mig och vet du, det är SÅNT som man ska unna sig för att överleva småbarns åren;-)
Kram och trevlig helg!
/M
Comment by Mams — March 30, 2007 @ 5:56 pm
Alltså, du har en nästan otäck förmåga att sätta ord på mina känslor! Jag känner igen mig sååå mycket! Ofta tänker jag att jag ska skriva om det, men det blir liksom inte av…Det är ju så jäkla jobbigt med barnen ibland, men det kan man ju bara inte säga om man inte säger att man naturligtvis älskar dom i nästa mening…Varför är det så? Det är väl klart att jag älskar mina barn alltid- men ibland är jag skitless-så är det!
, låt inte allt ligga kvar i byrålådan!
Se till att du får ordentligt med egentid- om så bara nån timme här och nån timme där! Vet du, jag tycker du ska skriva en bok- inte bara för dig-utan för oss andra också
Stor kram till dig vännen!
Comment by Cina — March 30, 2007 @ 6:05 pm
Hej sötis!
Vet inte var jag ska börja skriva, men börjar med det jag inatt vaknade av, värsta paniken… För ett tag sen fick jag en post-avi att hämta ut, ett för stort brev, och jag tänkte “det är säkert någon extrapremie till barnens nya bokklubb” och tänkte inte mer på det, men TÄNK OM det är DITT brev till mig? *hjälp* Tänk om det har gått i retur? Måste leta red på avin och stressa ner på OK för att se om det är kvar… *herrejösses så klantig jag är*
Sen vill jag säga som alla dom andra, du skriver så bra! Tänkte på dig häromkvällen, nere i Stockhom, när jag såg på TV. Dom ska ha en skrivartävling där man ska skriva slutet på en historia på SVT, kan inte du göra det? Om du hittar någon historia som känns bra? Jag tycker du ska göra det!
Sen läser jag nedåt från det jag missat och jag förstår precis vad du pratar om (hoppas att det ordnade sig på övervåningen)!
Sen vill jag också till Stockholm och träffa alla nätvänner, SÅKLART! Tänk, vi har ju pratat om det länge, och det vore så otroligt kul! Ser fram emot en träff!
Hoppas att ni har en fin lördag!
Hör av mig om jag får tag i ditt brev idag (eller om jag inte får det).
Stor kram (har saknat dig!)
din vän Stina
Comment by Stina — March 31, 2007 @ 5:33 am
*hmm*
Nu läste jag inne hos mig att post var på väg den 27:de… Då kan det nog inte vara ditt brev som ligger på postkontoret, vilken tur! *pust, andas ut*
Fast jag ska nog leta den där avin ändå…
Kram igen!
Comment by Stina — March 31, 2007 @ 6:04 am
Hej!
Jag är SÅ imponerad av dig! J är ju alltid hemma (föräldraledig) eftersom jag är sjukskriven,och vi har ju bara två barn hemma. Ändå får jag små psykbryt ibland. Det ÄR jobbigt att ha småbarn! Att vara ensam med tre stycken på dagarna måste vara otroligt intensivt, särskilt med en vild ettåring! Lilla O ligger ju än så länge där man lägger honom.
Ösnkar dig en bra dag idag, och hoppas att du får lite egentid i helgen.
Kram, Lina
Comment by Lina — March 31, 2007 @ 6:44 am
Vännen, du skriver så härligt och jag känner igen mig. lovar att snart skriva om stress jag med innan jag kraschlandar!
Många kramar
Comment by Nettan — March 31, 2007 @ 6:50 am
titta in hos mig du! Vad skönt att få veta att det rä fler som har det som jag. Hetsigt, stressigt och huuuuuuuh vad jobbigt ibland. Så.. det är nog så det är med smått. man får bryt ibland och så är det!
Comment by johannapannan — April 1, 2007 @ 6:25 pm