Trots, hysteri & kärlek

Idag, och igår, kunde man i tidningen läsa om att små barn mår psykiskt dåligt. Så många som en tredje del av alla barn under sex år har problem med att knyta an till sin mamma och pappa. Det är ju skrämmande siffror och för barnen i fråga kan det ha förödande konsekvenser inför framtiden. Jag får nästan ont i magen vid medvetenheten om att så många barn går omkring och mår psykiskt dåligt, barn som mår pyskiskt dåligt!!! Det står att föräldrar får svårare att hantera föräldrarollen och vet inte hur de ska agera i många situationer. Alltsammans är tragiskt, givetvis är det tragiskt….Men ändå, är någon förvånad?? I många år nu har vi fått inpumpat i oss att förskolan är enda alternativet, barn ska till förskolan så snart de fyllt ett år. Inom förskolan finns framtiden, här blir barnen sociala varelser som lär sig agera i grupp. Fine, missförstå mig rätt, alla de där sakerna är underbara saker och förskolan är en otrolig förmån för alla barn, med den ska, enligt mig, vara ett komplement. Som det är nu är det väl snarare tvärtom, föräldrarna träffar sina barn mindre än förskolan. De som tycker annorlunda har fått nerkört i halsen att man hämmar sina barn, ser sig som rediga, märkvärdiga och duktiga. I vårt samhälle är nämligen det viktigaste att var social. Du ska synas, höras och ta för dig, då finns du och då duger du. Alla de där sakerna är väl bra saker, om du inte känner dig själv, om du inte tycker om dig själv och är trygg i grunden, hur ska du då någonsin kunna växa som människa?
För att komma tillrätta med dessa problem vill man nu minska på barngrupper, utöka tiden för barnomsorg så man även kan få på kvällar och helger och starta fler öppna förskolor….Jaha….Ja, vi gör så att föräldrarna kan lämna bort sina barn ännu mer, då lär det ju bli lättare att knyta an till dem??? Ärligt talat, hur f-n tänker de?? Visst, det är väl jättebra med mindre barngrupper, men vadå, på vilket sätt ökar det anknytningen till föräldrarna? Gör det så att fröken hinner prata mer med just mitt barn om mig eller kanske visa några bilder på någons pappa?? Varför inte istället tänka, hur gör vi för att barn ska få mer tid med sina föräldrar? Kan vi öka föräldrapengen? Kan vi utforma någon sorts peng för de som väljer att gå ner i tid? Kan vi återskapa samhället där barn och familj var viktigt? Där vi själva vårdade och tog hand om våra barn? Rapporten visar, citat från vår lokaltidning; Enligt de 40-talet barnhälsovårdsläkare och barnsjuksköterskor som medverkar i rapporten handlar den psykiska ohälsan bland barnen ofta om depressioner, aggressioner, otrygghet och oro. Jag vägrar bli en självgod duktigbertil, men jag kan ändå säga med säkerhet, inget av mina barn uppvisar några av dessa tendenser. Jo, de kan vara lite aggressiva ibland, men det ligger nog i släkten ….Vi har inte varit hemma jättelänge med våra barn, första var hemma tills hon var nästan tre, andra tills hon var två och minsting kommer också vara ca två år när hon börjar, men de har iaf fått grunder hemma. Dessutom, de går aldrig, även när vi jobbar, mer än ca 20 timmar i veckan och det räcker. Det fyller kvoten med social träning, lek och umgänge med jämnåriga. Och ja, det låter jävligt fånigt när jag säger det, jag låter präktig, men ok, jag tar det, det är ju ändå min blogg….. Alla hävdar att barn har det jättebra på förskolan, att deras ungar trivs som fisken i vattnet. Ja, mina barn trivs också, men fakta kvarstår, en tredje del, 33 procent av alla barn mår psykiskt dåligt och det kan inte bara bero på att föräldrar idag är usla….??

Ett annat stalltips, om tio år kommer efterspelet från GI….Hjärt-kärlproblematiken hos alla de som nu väljer bort potatis och pasta, men lagar rejäla frukostar med gräddig omelett och bacon…