Ang. inlägget nedan….Nu på kvällskvisten satt jag och slösurfade, hamnade på Aftonbladet och läste denna artikel. Snacka om skumt…..Visserligen har jag inga problem med vägskäl vad gäller familjeliv och annat, det är helt klart och jag är mer än nöjd. Men ändå….det verkar ju helt normalt att krisa lite…*S*
Om exakt tre månader fyller jag trettio år. Trettio år?? Det är ju helt otroligt. Visserligen inte särskilt gammalt, men ändå, trettio långa år har kommit och passerat och lagts till dåtid. Vart tog de åren vägen?
Ur ett perspektiv är det en evighet, så mycket jag hunnit, gjort och sett. Saker jag upplevt, saker som stärkt mig och som försvagat mig. Jag har gått en herrans massa år i grundskolan, jag har pluggat på högskola, träffat en underbar man, gift mig, fått tre fantastiska flickor. Jag är nöjd med livet, just nu är det gott. Att vara trettio år är helt ok, det är ju inte så att jag drabbats av ålderskrämpor eller alltför avancerade rynkor ännu, men ändå. Jag tror nog att jag i alla fall krisar lite. Krisar, inte över att vara trettio, utan över vetskapen om att det går så fort, det går så otroligt fort.
Om jag siktar på sjuttiofem år, som känns rimligt, det blev min mormor och hon var pigg in i slutet. Sjuttiofem är ganska gammalt, men ändå, jag har i alla fall levt 2/5 av mitt liv. Om jag istället blir lika gammal som min farfar, ja, då har jag redan levt mer än halva mitt liv. Vill man sedan gräva sig riktigt djupt i krisen så kan man ju bara konstatera att det finns en hel rad med fantastiska människor vars livsålder jag redan nått och passerat med råge. Fruktansvärda tanke! Att livet kan rinna ifrån oss här och nu, så egentligen är det väl ingen mening med att krisa? Blir man sjuttiofem så är man ju i alla fall jäkligt lycklig. Fast lycklig över vad? Vad är egentligen meningen med att bli ung eller gammal? När döden tar oss är det i alla fall för alltid. För alltid! Det där ordet som är så stort och tungt och jävligt märkligt. För alltid!! Och tillsammans med det, aldrig mer. Att aldrig mer leva! Det är ju makabert. Är verkligen mening med livet några futtiga år här på jorden och sedan mörker? Vet ni vad jag kom på? Mening med livet måste vara att leva för andra, eller? Det är i avtrycken hos andra som vi lever vidare. I våra barn, i vår älskade, i framtiden.
Men vad ska man göra med detta enda livet? Ibland känner jag mig vilse, som om dagarna bara läggs intill varandra och jag irrar runt i den här världen och försöker gnugga sanden ur ögonen för att se. Vad är det jag vill se? Jag vill bli något! Jag måste göra något vettigt med livet! Herregud, nu blev det ännu mer krav. Fast kanske ligger lyckan och tillfredställelsen i att släppa på kraven och bara vara? De som lever i dödens närhet lär ju oss levande att leva. Att ta varje dag som den kommer, varje sekund, varje ögonblick. Njuta av dagen idag och inte tänka så mycket på morgondagen. Och ja, det låter jättebra, men hur gör man? Måste priset för att lära sig leva vara att se någon dö? I så fall är det alldeles för kostsamt.
Jag har kommit till en punkt där jag betraktar åldringar och tänker; Hur orkar de gå upp varenda morgon och planera och göra saker när livet ändå är slut bakom nästa krön? Jag borde sluta med det, för vet ni, sanningen är ju, de har ju levt så länge som vi alla vill. De har sett sina barn bli stora och klara sig själva, och det är väl ändå prio ett? Så återigen, är då mening med livet att leva för andra? Dessutom, mitt liv kan också vara över bakom nästa krön.
Min farmor är över åttio och pigg som en lärka, och det är avundsvärt. Hon cyklar och städar och bakar och flänger som en tjugoåring. Man kan nog säga att hon och min syster som går i trean på gymnasiet är i ungefär samma nivå vad gäller tempo 
. Och här sitter jag, snart trettio, och deppar över livet som går så fort. Det är märkligt, men det enda som finns, här och nu är livet, och jag borde sluta grubbla. Men det går så fort….
