Trots, hysteri & kärlek

Hur vet man egentligen om man är färdig med barnalstrandet?? På riktigt? Just nu känner jag mig faktiskt väldigt nöjd och glad, i nuläget tror jag faktiskt inte att vi ska ha fler barn, jag vill ha större barn nu, barn som klarar sig lite mer på egen hand osv…MEN, pendlan mellan längtan och tillfredställelse är enorm.
Härom kvällen satt jag och kollade på ett förlossningsprogram på TV4 plus. Tårarna rann och jag rös tillsammans med kvinnorna som tog i för kung och fosterland. Genomled deras ångest och panik över smärtan, komplikationer osv och tänkte: “Herrejesus vilken underbar lättnad att vi är klara med detta. Aldrig mer ska jag behöva forcera ut ett barn genom mitt underliv.” Så grinade jag lite över det, tårar av lättnad.
Sedan kom bebisen äntligen ut, liten och skrynklig och blodig och hamnade på mammans bröst och hon grät och jag grät och tänkte “Fast det där är ju rätt underbart ändå. När smärtan är borta och bebis kommit.” Dock fortfarande med distans och känsla av lugn och tillfredställelse.
Sedan är det kört, bilder från dagen efter. Mamma på BB, bebis i en filt, liggandes vid bröstet och snuttar så lugnt. Nu ginar jag som en tok och vrålar till maken: “Buhu, ska vi verkligen aldrig mer få uppleva det?”
MammaMia, vad är det för fel på mig??

Ibland känner jag mig som en cdskiva som hängt sig och bara rapar upp samma sak hela tiden. Det finns vissa saker som jag retar mig så utomjordiskt på att det är helt ofattbart! Och ändå, jag kan inte släppa dem. Lämnade barnen på dagis idag på morgonen, en unge är på väg hem, han har ont i magen och mår illa. Var hemma för magsjuka igår, men mamman trodde han var frisk!! Och det är inte första gången det händer heller. Allvarligt talat, har man inte barnen hemma en dag efter att de haft magsjuka? En annan kom och lämnade syskonet medan storasyster låg hemma och kräktes…Vad fan är det med folk?? Jag blir heligt förbannad. I flera omgångar i vår har vi haft våra barn hemma i förebyggande syfte för att slippa influensa och magsjuka eftersom vissa inte har sina sjuka barn hemma. Nu VET jag att vi har en unik möjlighet eftersom jag ändå är hemma med liten, men i alla fall. Är det verkligen logiskt att man ska ha sina friska barn hemma så att andra kan skicka dit sina sjuka?? Nu snackar vi inte lite snuva eller en och annan host. Vi pratar, likbleka, illamående ungar med utslag i hela ansiktet. Hostattacker som får dem att nästan tappa andan, tjock grön snuva som rinner och feberheta kinder. Jag är så arg att jag kokar! Ta åt dig du som känner dig träffad, bra isf! Ni andra, ursäkta att ni fick springa rakt in i en explosion av vrede. Har man inte tid att vara hemma med sjuka barn så ska man ta mig tusan inte ha några barn! Basta!!!!