Trots, hysteri & kärlek

Usch, just nu har jag någon form av inre stress som ligger i mig och pockar på uppmärksamhet hela tiden. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig på, men faktum är att jag mest går omkring och “irrar”. Framför allt är det väl ett dåligt samvete, över att jag inte leker tillräckligt mycket, pysslar och donar. Jag har så sjukt många måsten som borde göras, dessutom saker som jag skulle vilja göra och sedan saker som vore ren lyx, men dit hinner jag aldrig. Dagtid finns inte en chans att göra någonting, det är helt otroligt, men minsting ger mig inte en chans. Just nu, att skriva detta inlägg, är också ett pusslande. Skriver tre ord, springer och hämtar henne på toaletten, skriver två ord, tar bort henne från bokhyllan, skriver lite till och hör henne i köket, river ut hundkulor och stoppar dem i munnen. Skriver lite mer och hittar henne med en påse värmeljus under bordet i matsalen. När jag lyfter bort henne skriker hon som en tok och försöker bita efter mig, fling galen. Och nej, det här inlägget är ju inte nödvändigt, men just såna saker gör mig totalt spunkig, att jag ALDRIG kan göra sånt utan att känna mig stressad och få dåligt samvete. Det är dessutom en väldigt obehaglig känsla, det här att bara “snurra”, försöker hålla sig flytande och hinna med det mest basala. Just nu är alla barnen i väldigt intensiva faser, äldsta har nog hamnat i sexårstrots, skriker, skäller, smäller i dörrar och ska flytta i stort sett varenda dag. Står i hallen med en ryggsäck och meddelar att hon hatar oss och vårt töntiga hus! Lillasyster 3½ har också blivit en liten hetsig rackare som får tokspel när det inte går som hon vill. Sist, och minst, men inte minst jobb, kommer lillfisen som är totalt omöjlig. Vägrar åka kärra, skriker tills ansiktsfärgen skiftar åt blått, vägrar bli buren, slingrar, ålar och skallar tills hon hamnar på marken, då går hon åt motsatt håll som oss andra och hittar något smaskigt, typ hundskit, tuggummi eller äckliga pappersbitar, att stoppa i munnen….Mitt i detta kaos står jag och betraktar förödelsen när mina tre torpeder går fram ….En tröst är att de allt som oftast är väldigt snälla och omtänksamma emot varandra och delar gärna med sig av pussar och kramar.
Men hur som helst, den här stressen, den är inte bra. Den får mig alldeles ur gängorna, och ger mig fullkomliga bryt när jag står och bara vrålar hysteriskt…psykomorsa. Jag vill komma ur den, jag vill, som maken säger, försöka ignorera alla måsten och ägna mig åt det enda riktiga måstet, ta hand om barnen! Fast det är ju lätt för honom att säga, han som slipper se dammtussarna, pappersinsamlingen och tvättberget hela dagarna. Mitt i stressen växer ilskan med väldig fart, irriterar mig på allt, just nu, varför vill ingen förbarma sig över mig?? Utan att låta som värst martyren, när maken är hemma med barnen har han alltid någon här, någon som “tycker synd om honom”, han blir bjuden på mat, någon som går med dem till lekparker, badhuset osv…När jag frågar är det minsann aldrig någon som har tid. Varför är det så?? Och ja, innan jag fortsätter, jag har valt att ha tre barn och jag orkar med och jag ångrar ingenting, men vad jag minns har maken gjort samma val…Är det mer synd om honom för att han är man??
Så kommer lillfis här och kryper upp i famnen, lägger armarna om halsen och gosar och man bara smälter och undrar hur man kan med att klaga? Fast lika snabbt börjar hon istället nypas och kasta sig efter allt hon ser och så brister jag igen…..
Jag ska berätta för er, detta gör jag runt, runt, varenda dag, hur roligt är det egentligen????

* Lyfter upp lillfis som skriker över något
* Släpper ner lillfis som ålar och ska ner i samma stund som hon kom upp
* Hör de stora vråla MMMMAMMMMMMMAAAAAAA!
* Stänger grinden upp till trappan
* Stänger toalettdörren
* Stänger skafferiskåpet
* Lyfter upp lillfis som vrålar
* Petar ut hundmat ur munnen på henne
* Stänger grinden till trappan, som hunden öppnat igen, jävla hund
* Hör någon vråla MMMMMAAAAAAAMMMMMMMAAAAAA!!
* Stänger dörren till toaletten
* Lyfter bort lillfis från något farligt
* Petar ut hundkulor ur munnen på henne (vad tusan är det med hundmat som är så gott??)
* Byter bajsblöja
* Torkar bajsande barn
* Stänger dörren till toaletten
* Någon skriker DUMMMMA MAMMMAAAA! Du är SÅÅÅ dum!!
* Stänger dörren till skafferiet, luktar hon hundkulor igen?
* MAAAAMMMMAAAA KOOOOOOMMMM!!!
* Lyfter upp lillfis
* Sätter ner henne igen
* Lägger mig och grinar

Jag önskar att jag en enda gång kunde få läsa i någon annans blogg att det är asjobbigt att vara mamma. Jag ser mig inte som gnällig eller deprimerande, men my good, det är jobbigt att ha småbarn. Det är också alldeles, alldeles fantastiskt underbart, stimulerande och ljuvligt, men jobbigt….usch ja!

Och just när jag är som mest nego kommer mellansyster och säger;
- Mamma, jag älskar dig! Det var längesedan jag sa det nu, men jag älskar dig hela tiden i alla fall.
Den totala lyckan, mitt i kaoset och röran.

När våren kommer delas Sverige, precis som vanligt, i två läger. De som vågar-vägra-våren och de som tror sommaren kommit i samband med att snön försvann. Varenda vår blir jag lite förvånad över hur otroligt markant skillnaden är, hur olika folk faktiskt väljer att klä sig, trots att de befinner sig i samma väderlek och med samma temperatur. I går var det ca 12 grader och sol här mitt på dagen. Jag var ute och promenerade med minsting och mötte en rad människor i varierad klädsel. Vi har hurtbullarna som redan övergått till shorts, fullständig ståpäls på benen, men vad gör väl det? På huvudet ståttar sommarhattar och kepsar och på överkroppen finns på sin höjd en långärmad tröja. Efter hurtbullen kommer Tant Svea, hon har fortfarande ullkappa, basker, halsduk, skinnhandskar och snowjoggers, svetten pärlar sig i pannan och hon kan knappt röra sig av risk för värmeslag, men för henne är det fortfarande vinter. Marsmånad betyder vinter…eller?? Det som är mest fantastiskt är att ingen verkar klä sig precis så som vädret kanske säger, igår hade förmodligen en tunnvårjacka, långbyxor och lätta kängor varit en utmärkt klädsel, men icke då, här ska utmanas …På skolgårdarna är det också varierade klädslar, många springer i t-shirt och skor, andra har fortfarande overall och tjocka mössor på huvudet. När vi kom till dagis för att hämta storasystrarna var även här klädseln varierad, men återigen, 90% är extrema åt det ena eller andra hållet. Några fröknar stod i vinterjackor, vantar och mössor, några andra satt i solen i bara tröjor och tyckte sommaren var kommen. Jag har ett barn som svettas lätt och som inte ens vill ha vantar mitt i vintern, hon gick igår i overall, mössa, stövlar och vantar…allt enligt frökens instruktioner. Det rann svett i pannan på ungen och kinderna var högröda. När vi kom in och tog av henne hade hon raggsockor i stövlarna…snacka om tåsvett. Försöker skicka med en hel hög med kläder till dagis, det är ju ganska svårt nu när det är -3 på morgonen och +12 på eftermiddagen, men man kan ju hoppas att personalen har lite fingertoppskänsla ang. det. Hur som helst, våren är verkligen en tid att klä sig precis hur man vill, allt smälter in i mängden.

Nu skrivs det mycket här hemma vill jag lova. Jag har blivit en sådan där desperat författarmamma som sitter på nätterna och skriver…Eller ja, iaf på kvällarna. Inte här i bloggen, utan på mina “romaner”…*S* Jag har ju älskat att skriva sedan jag började förstå innebörden av bokstäver och knäcka läskoden. Här hemma finns lådvis med berättelser jag knopat ihop genom åren, först häftade små böcker med teckningar och en eller två meningar, för att utvecklas till skrivmaskinsskrivna…Minns hur jag satt i mitt rum när jag var tolv-tretton och hamrade på en uråldrig maskin och svor högt när jag skrev fel och fick börja om. Sedan fick jag en elektrisk skrivmaskin när jag fyllde femton och den blev min bästa vän , i samma veva insåg jag även värdet av TipEx och sedemera såna där suddband som fanns, som tog bort bokstäverna. Under några år, i samma veva som första barnet kom, dippade min lust och min tid att hinna med, men för ca ett år sedan tog jag upp det hela igen och nu skriver jag hela tiden. Hjärnan håller på att sprängas av alla berättelser och historier som poppar upp där just nu, en “bok” är färdigskriven, håller på med redigeringen, en annan är påbörjad och två andra finns i mina tankar. Det enda som brister är tiden. Läste någonstans någon som hade som dröm att skriva en bok, men var för lat för att göra det. För lat? Sånt förstår inte jag….om du vill skriva kommer det som en inre kraft, den bara bubblar upp och det går inte att värja sig. Tiden kan saknas och ibland inspirationen och motivationen, men lathet…nej, det går inte. Jag känner mig hel när jag skriver, det är som balsam för själen, jag blir gladare och även om jag sover sämre, för att jag skriver alldeles för sent, är jag piggare. Det är som om historierna ger utlopp för något som annars förvandlas till ilska i mig…eller något… …
När jag var yngre skickade jag ofta in noveller till “Mitt Livs Novell”, “Frida” och andra tidningar och annat. Fick även lite honorar för det och på den tiden var det fina pengar . En gång fick jag en text publicerad i en bok för “Lilla Augustpriset” och vann 5000.-, det var en cool känsla. Numera skriver jag bara för mig själv, några nära vänner och byrålådan, men likväl är det en underbar känsla. Så, nu ska jag natta liten här och skriva i någon timma, sedan väntar dammsugning och städ….
Ang. träff i Stockholm så är givetvis alla som vill välkomna!! Det är ju bara kul. Arbetar vidare på den idén och återkommer!

En sak som jag undrar mycket över är, kommer jag någonsin bli en riktig, vuxen, genomäkta mamma?? Ibland kan jag känna att jag gör saker som inte mammor ska, inga farliga saker, men saker som kanske mer tillhör ungdomen…eller något sånt. Att jag aldrig blir riktigt vuxen. När lilla M, mitt tredje barn, var nyfött tittade jag slaviskt på “The OC”…någon kanske minns mina skriverier om detta i bloggen…Men snälla rara, “OC” det är ju för ungdomar, inte för mammor på tjugoåtta. Ändå satt jag där framför dvd:n och glodde avsnitt efter avsnitt och tyckte det var SÅÅÅ bra! Vidare sitter jag än i dag och dreglar framför tv och filmer över snygga killar, usch, jag har svårt att tro att min mamma gjorde det, eller??
En annan sak är ju detta med nätet, nu fanns ju visserligen inget som ens kan liknas vid internet när vi var små, men ändå. Har svårt att se min mamma surfa bort kväll efter kväll…hon brukade sy, koka sylt och sortera tvätt. Ja,ja, såna saker gör jag också, men jag surfar också då och då (läs, alldeles för mycket). Att fundera över är ju också den här känslan av att fortfarande vara ett barn ibland…att ringa mamma och pappa när det krisar, att börja gråta över småsaker och känna ren panik över “myndighetsprylar” som jag inte har en aning om hur de fungerar.
På något vis trodde jag att vissa grejer skulle komma med första barnet, eller åtminstone ha kommit nu när vi har tre. Jo, jag är en ansvarsfull och omhändertagande, kan till och med sträcka på mig och säga BRA, mamma, men vuxen…tja, vem vet?
Det som utlöste denna tanke just idag var mitt usla morgonhumör och min vidriga trötthet när barnen vaknar i arla morgonstund. Varenda morgon är det samma sak hemma hos oss, minst ett barn, nästan alltid minsting, vaknar halvsex och jag är spytrött. Ramlar in till henne, trycker in nappen i munnen och mumlar att det är natt..inbillar mig att hon ska somna om. I samma stund som jag sjunker ner i min säng igen börjar hon yla, ramlar in igen och är inte längre alls lika munter, rabblar ramsor som absolut är censurerade här och slänger i dörrar. Maken vaknar och undrar om jag är knäpp i skallen? Jag vrålar åt honom också och faller död ner i sängen med en kudde över huvudet. Ungen vrålar vidare och fem minuter senare är alla barn vakna. Klockan är nu sex och maken drar till jobbet. Övertalar ett barn att gå in till minsting och leka med henne i sängen, medan jag mutar den andra med fem kronor om hon kliar mig på ryggen….Stapplar snart upp när alla barn har en rad pockande behov, såsom att bajsa, dricka välling, byta blöja, äta kakor och rita. Vaknar på riktig efter ungefär två timmar.
Herregud, så var det aldrig när vi var små, inte som jag minns i alla fall. Hos oss var mamma alltid först uppe, frukosten stod på bordet när man vaknade, mamma var påklädd och glad och snäll och inte alls så där mordisk som jag…Stackars mina barn, enligt maken är jag ett vidrigt monster på morgonen, så vad barnen tycker har jag ingen aning om….

I går när jag skrev om Tjejvasan börjad en ny tanke ta skruv i mig….En träff?? Jag menar, vi är ju ett “gäng” bloggar som skriver hos varandra, mailar, chattar och telefonerar…Vad säger ni? En helg någonstans, förslagsvis Stockholm kanske? Det ligger ju ganska “mitt i smeten”, finns stort utbud av aktiviteter och goda förbindelser till de flesta orter i Sverige. Jag tror det hade varit superroligt!! Tänk, en helg i augusti i huvudstaden….Nu är jag helt seriös! Någon mer som är intresserad?

Lillasyster och storasyster pratar i köket medan de grejar med playdoo.

LS - Snälla du, gör en taliban åt mig…
SS - Vad är det då?
LS - En vanlig liten taliban på mammas tårta som jag bakar.

Jag står i badrummet och undrar vart detta ska sluta?

SS - Men jag vet inte vad det är för något.
LS - En röd taliban
SS - Men vad är det då?? (irriterad)
LS - EN VANLIGA TALIBAN!!! (ilsken)
SS - ÅÅÅ vad du är jobbig!
LS - Såna talibaner som man har på bordet, röda eller vita eller gula (arg)
SS (lyser upp) - Jaha, du menar tulpaner?
LS - Jaaa! (nöjd)

Igår kväll kom vi hem igen efter en weekend i Sälen med barnen, svärföräldrar och hund. Åkte dit i torsdags och resan i bil (ca 5 timmar) gick ok. Vi åkte i vår bil, satte in de extra två sätena så svärföräldrarna åkte med oss. Ni som har liknande bilar vet att då blir bagageutrymmet INTE stort….vi hade dessutom en hund där också Visserligen hade vi även takbox, men iaf, bilen var sprängfylld. Barnen satt bäst i sina stolar, men vi vuxna hade packning överallt känns det som…Barnen skötte sig ok, minsting vrålade en del i sin stol, men så avskyr hon också att sitta still och att vara fastspänd. Sedan var det ju det vanliga, ni vet, “när är vi framme?” efter ungefär en kvarts bilresa…*S*
Vi hade iaf några härliga dagar, ganska fint väder, solen bröt igenom då och då, och massor av snö! Barnen älskade att hoppa i snöhögarna och åka pulka. I år blev det ingen slalom, vi nöjde oss med längdskidor och det var fin, fina spår. Tacksam dock att vi var mer än två vuxna, för vår fina idé om en härlig skidtur med alla barnen sprack tämligen omgående….Redan innan vi kommit iväg i spåret hade mellanbarnet lagt sig i snön, med skidor och stavar huller om buller och vrålade “Jag kan inte!!!” nu snackar vi om världens mest envisa unge, så det var liksom inget att göra…Minsting som skulle sitta i en ryggstol skrek sig blå och kastade sig så vi trodde hon skulle ramla ur….Vi ändrade raskt våra planer och turades om att vara med småttingarna och åka skidor. Äldsta var dock superduktig och kämpade på varv efter varv i snön, det var första gången hon åkte så på riktigt, men vad duktig hon var iaf ! Jösses säger jag, det är ju hyfsat jobbigt att åka längdskidor, man inbillar ju sig att det inte är någon som helst match, men gode gud vad jag slet. Framför allt armarna tar ju stryk, men samtidigt, vad kul det är!! Fick en idé om att åka Tjejvasan nästa år. Vad säger ni tjejer?? Någon som är sugen?? Tänk vad kul, att stråla samman i Sälen och skida tillsammans…vem är med?? Jag har ju tillgång till stuga….
Vi hade iaf mysigt, grillade korv, fikade i snön, tog en tur ner till Sälens by och bara hade det avslappnat och gott. Härligt!
Nu är vi återigen hemma och det som återstår är…packa upp, packa upp, tvätta, tvätta och tvätta….men det är det väl värt!! Bilder kommer, när jag tankat ur kameran!