Lillasyster har numera, vid fjorton månaders ålder, ungefär lika mycket hår som syskonen hade vid födseln 
….Efter ivrigt tjat från storasystrarna fick hon således äntligen sina första tofsar….Tro det eller ej, men faktum är att hon lät dem sitta i riktigt länge.
3-åringen till maken: Pappa, hämta en tårtbalett åt mig.
Maken: Vadå?
3-åringen (lite irriterad): En tårtbalett hör du väl.
Maken: Vad är det då? Är det något man dansar till?
3-åringen (mycket irriterad): Nej, en vanlig liten tårtbalett.
Maken: Men jag vet inte vad det är!
3-åringen (ilsk som ett bi): EN SÅN SOM MAN HAR I MUNNEN!
5-åringen som suttit intill och lyssnat tittar trött på maken, suckar och säger: Men hämta en flourtablett åt henne då någon gång……
Jag har alltid haft svårt för att “skaka av mig saker”. Jag berörs ända in i hjärteroten av det tragiska, det onda och det vidriga som man aldrig någonsin vill ska hända någon. I en egoismbubbla är det givetvis också rädslan för att det hemska som händer andra ska hända en själv. Hur gör man för att inte falla alltför djupt i den sorg som egentligen är någon annans? Hur lär man sig leva med vetskapen om att livet är så brutalt? Den sunde, den “normal” tänker: “Det är sällan det värst sker, ofta lever man länge och gott. Att oroa sig för morgondagen är bara jobbigt och onödigt. Vi lever här och nu istället.” Och den rädda, dvs jag, tänker: “Hur lever man med förutsättningen om att livet är så skört? Om det när som helst kan brista, vad är det då för mening?”. Hela mitt liv har jag varit den där oroliga, den som aldrig någonsin har bara ett blåmärke, det måste vara leukemi, som analyserat varje huvudvärk, lärt känna varje knöl på kroppen och mången gång gråtit av ångest inför febertoppar hos barnen, märkliga symtom och otäcka svulster. Ingen annan har en sådan sönderbläddrad läkarlexikon hemma som jag, till och med barnen känner igen den nu och mellanbarnet säger numera när den plockas fram: “Vem är sjuk?”. Jag besöker både Infomedica och Netdoktorn nästan dagligen. När vi ser på sjukhusserier skrattar maken åt mig eftersom jag i nio av tio fall ställt diagnosen innan läkarna….Förr oroade jag mig för mig själv, numera är det barnen och maken och det är ännu jobbigare. Dessutom skräms jag fortfarande av mig egen död, inte just att vara död, men barnen? Vem ska vara här hos dem? Jag måste leva, jag måste finnas! Min familj måste leva, de MÅSTE!! Jag har bättre och sämre perioder, den senaste tiden har varit en bättre, men just ikväll, just nu är det tungt att leva. Tungt och jäkligt skrämmande.
Mama-mia! Gårdagen började hysteriskt vill jag lova….Kom till dagis strax före nio som vanligt, utanför stod en kille med huvjacka och pratade i telefonen. Visserligen inget konstigt egentligen, men något fick mig ändå att haja till…något med hans utseende, hårt och kargt, som fick mig att tänka “hoppas det inte är en vikarie”….Sedan såg jag att han hade snickarbyxor och tänkte att det nog skulle grejas med något på dagis. Och ändå, den där instikten som sa mig att något var fel, och jag låste bilen, vilket jag annars sällan gör utanför dagis. Samtidigt kom en annan mamman med sina barn, vi hejade och bytte några ord medan vi lastade ur våra barn. När vi gick in lämnade hon sin bil igång eftersom den krånglat med batteriet och inte ville starta. När vi slog igen dörren till dagis kom en fröken åkande. Två minuter senare kommer hon inspringande på avdelningen, askgrå i ansiktet och säger; “Vem kom i kombin? De tog den nu….”
Panik, mamman for iväg och kollade, kunde bara konstatera att bilen var borta…Det som hänt var att killen jag sett, tydligen haft en tjej med sig också. Han tog deras bil och hon hoppade iskallt in i kombin och drog iväg…Fattar ni?? I ett litet samhälle, på en dagisgård, två minuter och de stal bilen….Nu kan man ju visserligen prata om varför man lämnar nycklarna i, och framför allt tomgång med tanke på miljön…men ändå….Vart är världen på väg?? Hon hade både nycklar, telefon och plånbok i bilen, och tja…försäkringsbolaget lär nog inte säga mer än “sorry” med tanke på omständigheterna…Stackare!! Kände mig helt adrenalinstinn och uppjagad hela dagen igår…
I övrigt inte mycket nytt, mer än att jag idag äntligen fick tummen ur och gick till VC med min huvudvärk, ansiktsvärk och sjuka trötthet…Diagnosen? Bihåleinflammation, han kunde se att det var rött och svullet och allt vad de nu kan se med sin lilla lampan som lyser i näsan…Hade även hög sänka, så nu är det Tikacillin, Rinexin och Nasonex som gäller i tio dagar. Det är såna här gånger som man hade önskat att jag kunde sjukskriva i mig i några dagar, men det går tyvärr inte som mammaledig…eller?? Jo, maken skulle kunna vara hemma, men snålvargen river i mig och jag tänker att SÅÅ sjuk är jag inte…Nu ska jag dock lägga mig och vila mitt stackars huvud iaf. Alla barn är nattade och den stilla friden råder.
En tanke till denna otroliga lille kämpe vars liv nu rinner ifrån honom. Ännu en familj som drabbas av det värsta som kan ske, ännu en gång ska den jävla sjukdomen få vinna. Mitt hjärta blöder. En slant till Barncancerfonden borde vi alla kunna avsätta. Man kan inte stödja alla insamlingar och alla galor osv, men just detta känns angeläget för mig. Lite egoistisk är man kanske, men just detta kan även gynna oss, om det värsta, gud förbjude, skulle ske. Anmälde mig till detta….en slant varje månad gör bättre nytta där än på en påse godis.
Tänk. Egentligen är det märkligt hur man hänger sig åt Internet och “vänner” som man möter där. Har ju reflekterat över det förut, men gör det igen. I samma stund som du inte själv är en hängiven besökare hos alla och lämnar kommentarer flitigt, i samma stund glöms du bort. Om du inte orkar skriva eller kommentera för tillfället, då finns du inte längre. Det är skumt det där. Ett givande och tagande?
Kikade in hos Ulle och lyssnade på Marie Lindbergs låt från Melodifestivalen. Tyckte den var helt ok när jag såg den på tv förra lördagen, men nu vette sjutton…..Låten är fortfarande bra, men kan hon verkligen sjunga?? Näää…jag tycker nog inte det, den är faktiskt ganska överskattad…Lördagens låtar med Måns och Sebastian var dock riktiga schlagers…me like!!! Röstade på Sebbe och det gick ju hem 
Blev lite frånvaro, men tro nu inte att jag spelat “Bitch” dygnet runt i två dagar…*S*! Igår var barnen lediga från dagis och då blir det inte mkt tid här vid datorn…går i ett rasande tempo. Erkänner att just nu är tre barn väldigt många barn. Tre starka viljor som strävar åt varsitt håll, de två stora leker visserligen mkt och ofta tillsammans, men det kräver ändå en enorm energi att jaga Mini runt huset varv efter varv. Nu är iaf Maxi med farmor och handlar, Midi och maken har åkt iväg till en kompis och kollar på hästar och Mini sover..Mao, helt tyst och tomt i huset. Borde väl ta hand om några “måsten”, men jag vet inte om jag orkar?? Borde jag…??
Har egentligen inget direkt att blogga om just nu känner jag, och meningslösa inlägg är ju bara väldigt trista….Ikväll blir det Melodifestivalen med maken, äldsta dottern och en av hennes kompisar som ska sova över. Får väl se om jag kan blogga lite om låtarna där imorgon då. Ha en skön helg!
*kram*
Bloggen har stängt pga av “Bitch”…Närå, så illa är det väl inte, men just idag blir det lite paus….Har hittat spelet “Bitch” på TV4:as hemsida och jäklar…beroendeframkallande är väl bara förnamnet…Testa själva, men varning dock, ni lär inte göra något annat sedan =)
*kram*
