Trots, hysteri & kärlek

I går eftermiddag insåg jag sanningen, vi går emot ljusare tider. Halv fem är det inte längre becksvart ute, man kan ana ljuset. Det blir en vår också i år, och nej, jag känner inga glädjeskutt. Medan större delen av Sveriges befolkning just nu suktar efter ljuset vill jag fly det. Egentligen förbannar jag mig själv för att jag känner så här, jag vill inte känna panik inför våren och sommaren, istället borde man vara glad och njuta av varje dag man får här på jorden. Och ändå, jag kan inte låta bli att känna ångest inför den förbannade våren och sommaren med ljuset och solen och allt som man ska vara glad över…Varför känner jag så? Det kan ju inte vara normalt, eller? Sitter här i januari och börjar redan längta efter septembers klara luft och vackra färger…Ändå är det omöjligt att fly, måste härda igenom det och vet att jag kommer att göra det i år också. Tänker att varje dag med barnen och maken är ju trots allt en bra dag och en gåva som man ska njuta av. April till augusti är inga höjdare, men nog kommer det väl också en höst igen?? Tröstar mig med att ännu har vi iaf några månader av kyla och mörker kvar!