Igår grät jag några tårar och fick en hel rad med rysningar när jag tittat på “Cityaktuen” på trean. Det som hände Abby var exakt vad som hände mig när vårt andra barn kom till världen…Eller nej, jag blev inte nedslagen och den biten, men sättet som bebisen valde att komma till världen. Det har gått tre år och kändes ändå så förfärligt nära när jag såg bilderna. Vaknade av att jag blödde i vecka 35, när vi tog oss till förlossningen trodde jag precis som Abby att vattnet gick, sa det till maken också, men kunde bara konstatera att det var blod som forsade ur mig. Paniken som följde, ett snabbt ultraljud, konstaterandet att placenta var på väg loss och illfart till operation. Precis som Abby ville jag till varje pris vara vaken och läkaren gav mig ett försök med ryggbedövning, vilket funkade. Minns hur jag låg där och kände hur de grävde i min mage, fick blodtrycksfall som Abby, den fruktansvärda känslan av att befinna sig utanför sin kropp. Tårarna, en alldeles stilla, grå bebis som varken skrek eller andades. Jag fick dock inte se när de arbetade med henne som Abby fick, men vrålade efter info hela tiden. Men vet ni, en sak, jag var en större egoist, jag bad om min man. Hon ville att Kovac skulle vara med bebis, jag bad min man vara med mig. Eller, först var han iväg och tittade på liten, men sedan när de sa att läkarna fått igång henne och att hon var fin ville jag ha min man! Jag ville höra honom säga att det var ok, jag ville inte bli lurad av några jäkla läkare. Nu efteråt kan jag inte förstå hur jag prioriterade, men just då ville jag ha min make hos mig, kanske var det chocken?? Sedan släppte jag givetvis iväg honom igen med lillan medan jag blev sydd och “tillsnyggad”. Sedan följde några jobbiga dagar av ovisshet, tårar och ångest innan vår bebis blev pigg och vi började återfå hoppet. Men med hoppet kom också vetskapen om hur nära stupet vi varit, minuter, kanske sekunder från det värsta som kan hända. Konstigt egentligen, men när jag hör talas om sånt här kommer alltid paniken tillbaka, tårarna och känslan av total vanmakt.
Vår lilla prinsessa som kom med sådan illfart, jodå, nu är hon frisk, vild och alldeles tokig och om bara några dagar fyller hon tre år. Detta låter förmodligen helt flummigt, men ibland undrar jag om hon har en alldeles speciell uppgift här på jorden? Hon är så otroligt varm, ömsint och omtänksam, sätter alltid alla andra i första rummet, är så snäll emot sina systrar att hon glömmer sig själv. Hon har ett pärlande skratt och glittrande ögon och gör sin omgivning så lycklig 
.
