Trots, hysteri & kärlek

Så är då “Rosa bandet” kampanjen igång igen för hösten. En viktig och jättebra insamling som alla verkligen bör skänka en liten slant till, ni vet, många bäckar små. Själv införskaffade jag ett Rosa band i helgen, nu sitter det på min kavaj så dekorativt och fint. Ändå, jag vet att jag bloggade om detta förra året också, men kan ändå inte låta bli att ta upp det igen. Nu pratar ALLA om bröstcancer, varenda tidning har artiklar om sjuka och döende kvinnor, ofta de yngre som tyvärr drabbats av detta fruktansvärda. De äldre, på gränsen till gamla, som ju faktiskt är merparten av de som drabbas av bröstcancer, syns sällan eller aldrig i media, synd! På radion i morse hörde jag att de i “Lugna favoriter” har en kvinna som läser upp sin dagbok om när hon drabbades av bröstcancer och den första tiden…Usch, hur ska man ställa sig till sånt? Rent spontant kan jag känna att det nästan blir “gotteri” av det hela. En orgi i katastrof och sorg, att skrämma livet av folk med ständiga katastroflarm och tragedier. Missförstå mig rätt nu, jag önskar INGEN att drabbas av detta fruktansvärda öde, ingen, jag vill inte dö i cancer, jag vill inte att någon i min närhet gör det heller. Men låt oss visa de drabbade respekt, då och då känner jag att media gör grova övertramp. Visserligen är det upp till var och en om hon vill ställa upp i radio/tv/tidning, men ibland är det svårt att stå emot “storebror”.

Övrigt, håller på och läser “Kärlekens raseri” av Ian McEwan. Starkare bok har jag nog aldrig någonsin läst. De sista stroferna i första kapitlet har jag läst gång på gång. Sugit i mig orden och funderat på om jag någonsin läst något som berör mer? Varenda mening är en enorm explosion av känslor och beröring.

I kväll ska jag på scrapbookingkväll med några kompisar, ska bli kul. Dock måste jag rusa hem för att hinna se DUBBELAVSNITT av “Prison Break”