Trots, hysteri & kärlek

Anade blogglust igen…Inga löften om framtiden…men här finns jag nu iaf; Nya bloggen!

Jag som aldrig förr varit en ‘vårmänniska’ utan snarare blivit nedstämd då och älskat hösten, är plötsligt lyrisk! Solen, ljuset, de ‘långa’ dagarna gör mig bara lätt om hjärtat! Jag vaknar på morrnarna o känner en nyfunnen glädje över varje dag! Jag är G*L*A*D! Och när jag är glad är jag JÄTTEGLAD! Sen när jag är nere o ledsen är jag JÄTTELEDSEN! Men just nu, känns det bra! Idag har varit en fin dag med många glädjeämnen o solen lyser! Kom ihåg att jag skrev detta när det sedan kommer deppinlägg på löpande band….

Jag har nu FEM nätter i rad drömt nästan exakt samma dröm med samma personer iblandade. Är det ens möjligt?? Blir nästan lite rädd ju….Det är hela tiden ungefär samma slut på drömmen, men vägarna som leder dit är olika och varenda gång vaknar jag och känner mig helt förvirrad. Tror ni drömmarna försöker säga mig något?? Helt seriöst, jag har aldrig någonsin förr varit med om något liknande. I natt vaknade jag och låg vaken flera timmar och försökte göra någon form av analys av händelseförloppet…ledde till att jag inte kunde somna om….Sedan när jag väl gjorde det började jag drömma samma sak IGEN. Och nu på morgonen vaknade jag med huvudvärk som fortfarande sitter i….Kanske skulle ta kontakt med en drömtydare eller något ?!?!? Skumt iaf!

Jag kommer ihåg när jag var liten och mina föräldrar, framför allt pappa, ofta berättade historier om barndomen och jag tyckte att det verkade väldigt märkligt att vara liten på “deras tid”….Det kändes som om det var hundra år tidigare och så mycket som ändrats….Sedan tror jag i och för sig att min pappa överdrev en hel del…Som t.ex att de fick äta bröd med bark i…det gjorde man väl inte på 50-60 talet eller?? Eller hur både jag och min bror fascinerat lyssnade på hur de knappt hade råd med pålägg i familjen, att höjdpunkten var när man fick klippa upp kaviartuben och slicka den…Pappa och hans systrar brukade slåss om det…Uuuuu…slicka en kaviartub…Rös när jag hörde det då och ryser fortfarande. Eller hur pappa brukade få en prickigkorv ibland till sin smörgås och så drog han den framför sig hela tiden, så han kände lukten, men inte bet i den, på så vis räckte pålägget till flera mackor….Och hur pappa och hans föräldrar och ena syster under några år bodde i en ETTA! Och det funkade….Tilläggas ska också att de absolut inte var fattiga, medelklass skulle jag gissa, men iaf. Sedan flyttade de till ett radhus i ett lite finare område och fick fyra rum (och två barn till i familjen….). Då tyckte pappa att de kommit till ett slott!
Jag kommer ihåg att jag när jag blev lite större tänkte att om jag någon gång får egna barn så skall jag inte vara så där “melankolisk” i mina berättelser….Jag skall inte låtsas att jag levde på stenålder…..Och nu står jag där, flera år senare och min egen barndom är ett minne blott och bleknar mer och mer och ja…vad gör jag…Berättar om hur det var “förr” och barnen fnissar……Att man inte kunde se på tv mer än på kvällen. Halvfem i tvåan och klockan sex i ettan. Det var väl samma barnprogram som gick alltid eller?? “Vilse i pannkakan”, “Fem myror” “Lördagsgodis” (älskade inslaget när man fick se hur de tillverkade olika saker) och “Lillstrumpa”?? Att man fick resa sig och gå fram och byta kanal på tvn, att det blinkade en liten pil i rutan när det började något i andra kanalen. “I andra kanalen”, sa ett av mina barn då. “Men om det började något i fler kanaler samtidigt”….Ja du lilla vän, det fanns bara två kanaler då! Att det enda tecknade som fanns att se var Tom & Jerry i Lilla Sportspegeln och Kalle Anka på jul. Att vi inte hade video, vi hyrde movie-box och pappa kunde aldrig koppla in den så vi fick alltid gå och be grannen om hjälp. Internet fanns inte. Förstår ni? Internet fanns inte!!! Min minsta undrade “hur kunde ni kolla på Bolibompa webben då”?? Jag skaffade min första mailadress när jag gick på universitetet i Göteborg i slutet av 90-talet…HERREGUD!!! Och hur vi fick godispåsar som var mycket mindre än nu, men att fem kronor räckte till sjukt mycket godis. Vi cyklade utan cykelhjälm…de första hjälmarna kom när jag gick i mellanstadiet (iaf hade jag inte sett dem tidigare) och de var i frigolit…väldigt krocksäkra …..Minns också att det fanns några ytterst goda vitaminer i en röd ask som man köpte i mataffären…en om dagen skulle man ta, jag åt en gång en hel karta i smyg…jättegoda…tacos fanns inte förrän jag var i tio-årsåldern….och McDonalds bara i storstäder. Listan kan göras oändlig….Jag häpnar ibland över hur mycket man tar för självklart och undrar hur det kommer att bli sedan när mina barn är stora…Kanske kommer vi att bo på månen?? Med den utveckling som varit verkar det inte osannolikt. Å andra sidan, någonstans kanske vi kommer till en dipp? Det kanske inte kan gå så här snabbt alltid?? Det kanske stagnerar nu? Det som fick mig att reflektera över detta just nu var en fundering som jag fick i duschen igår. Balsam! Fanns det när vi var små? Kan absolut inte minnas det. Minns ett schampoo, det hette “Timotej”, en vit flaska med grön kork. Sedan, många år senare kom ett som hette “Respons”, en gul flaska och jag tror att det däri var någon form av balsam. Var det den första som kom? Hur klarade vi oss utan balsam? Är det därför jag har skräckminnen av när mamma reder ut mitt trasliga, nytvättade hår??

Barnen bråkar på övervåningen. Ofta har de en utsökt förmåga att leka tillsammans, grälfritt och där alla tre tar och ger på ett sätt som gör en trevlig lek! Idag är inte en sån dag. De bråkar och tjafsar om precis allting. I stort ett HELA tiden är det någon som står ovanför trappan och vrålar “MAAAAMMMMMAAA VET DU VAD HON GJORDE/SÄGER/TYCKER?!?!?” med panik och tårar i rösten. Nu har de för tillfället stängt dörren med det ylar och skriker där innanför! Och det märkligaste är ju hur de kan återuppta leken och leka jättebra under en-två minuter och sedan briserar nästan bomb…Jösses! Jag har i alla fall ytterst dåligt tålamod med gnälliga/skvallrig barn, då lägger jag all min pedagogiska kompetens på hyllan och ylar tillbaka….”NNNNNNEEEEJ MEN SLUUUUUTA BRÅKA OCH SKVALLRA INNAN JAG DÖR!”……Funderar på att gömma mig på toaletten och låsa dörren alt. gå ut och sätta mig i bilen och lyssna på musik….Dock är mitt kall för tillfället att diska….Ibland är det fan tufft att vara förälder!

Lite mer i jämställdhetsdebatten då….Är den inte lite vinklad?? Alltså, det handlar väl i stort sett om att vi kvinnor ska få det bättre, eller?? Och det är ju toppen! Klart vi ska ha det bättre och att vi förtjänar det absolut göttigaste av allt det goda. Fast det jag undrar är, ska inte vi kvinnor också in i de “mansdominerade” yrkena, typ mekniker, snickare, målare och annat? Att kvinnor slussas in på de tekniska högskolorna och examineras ut som ingenjörer är ju en sak, men det är ju yrken som anses “fina” och därmed goda nog för oss kvinnor . Men de andra viktiga yrkena som samhället verkligen behöver, är inga kvinnor intresserad av dem?? Eller, rättar mig själv, är inte utbildningarna intresserad av kvinnorna? Det är ju många och tunga kampanjer för att locka män till vården och barnomsorgen, men kvinnor till bygglinjen, nej, inte lika stort pådrag där. Det som väckte mina tankar den här gången var något så banalt som att jag såg ett gäng män syssla med trädgårdsvård igår. Åkte förbi ett bostadsområde när vi i helgen var på väg hem från Sälen och där var det nog någon sorts kvartersstädning, åtta man som krattade, sopade och eldade pinnar. Inte en enda kvinna såg jag…fast det kanske bara bodde män där? Det jag menar är att vi också måste dra vårt strå till stacken och kavla upp ärmarna och våga få lite skit under naglarna.
Å andra sidan, ser man just till de yrkena ovan, vård, omsorg, hantverk och reparationer är det ju över lag yrken som inte anses “fina”. Det är ju helt bisarrt, men många är ju de människor som faktiskt inte tycker det är riktiga yrken. Hur kan man tycka det? Hur kan man tycka att de som jobbar med äldre eller de som målar om våra skolor inte har yrken som är “fina”? Folk som anser att du ska vara läkare, advokat eller ingenjör för att duga, för att räknas? Och där kommer ännu en spännande fråga på tapeten…Pengar…Finns det egentligen något mer ocharmigt än människor som tycker pengar är makt, lycka och viktigt??? Visst…jag vill också kunna betala mina räkningar och handla mat, men pengar kan inte köpa glädje…Återkommer kring detta

Har hela huset fullt med tjejer och jag ÄLSKAR det! Alla barnen har kompisar och det skrattas och busas i varenda vrå av vårt lilla hus! Har sagt det förr, men säger det igen; vänner är underbart!! Hoppas att alla mina döttrar alltid kommer att ha den stora lyckan att ha fina vänner ♥

Ibland undrar jag om det är något fel på min hjärna? Den fungerar liksom inte som alla andras. Den gör saker som jag inte vill, och ibland tvärtom, vägrar det jag vill. Fast å andra sidan? Vad är det då som styr mig om det är hjärnan som krånglar? Jag kanske har två hjärnor? Eller också är jag trots allt som alla andra? Alla kanske är så här onormala, men ger sken av att vara normala eftersom det är underligt att vara onormal? Fast jag undrar det….Å andra sidan kunde det väl ha varit värre?!?

Idag har jag varit hos sjukgymnasten med min rygg/bäcken/höfter som krånglat i några veckor. Från halvont till FRUKTANSVÄRT ont och nu tillbaka på någonstans i mitten på smärtskalan…Går bättre, men kan inte sitta några längre stunder och att böja sig är absolut oskönt. Kan säga att det värsta är ändå inte smärtan, det värsta är just krämpan ‘att ha ont i ryggen’…en sån, för mig “tantåkomma” som var och varannan människa är sjukskriven för. Jag vill inte!!!! Går det att lägga sig ner och skrika det och vägra vara med mer ???
Hur som helst…idag gick jag till sjukgymnasten, dit tvingad av pappa….Var sjukt nervös innan…inte för att det skulle göra ont, jag är inte speciellt rädd för smärta…faktiskt inte…Däremot är det YTTERST obehagligt när någon tar i mig…jag tycker verkligen, verkligen inte att bli berörd (heter det så?!? Känns som jag menar påverkad rent pysiskt då…men jag menar fysiskt…) av människor om det inte är någon jag tycker VÄLDIGT mycket om. Alltså, och nu pratar vi RIKTIGT mycket. Jag kan tycka om människor men ändå inte vilja bli kramade av dem, och det har ingenting att göra med att jag tycker människorna i sig är obehagliga, men jag vill inte att de kommer in i “min sfär”…Kan inte förklara det mer än att jag helst vill att du närmar dig mig med ord o inte med beröring om jag inte älskar dig eller litar på dig till 100%…Och faktum är, det finns till o med människor som jag verkligen tycker om, kanske till o med älskar, men som ändå inte får komma in i ‘mitt utrymme’…Så om du som läser detta någon gång har kramat mig vet du att du är speciell…vilken otrolig ära va ?!? Hur som helst, just massörer och läkare och sånt tycker jag är ytterst obehagligt…Fram till för några månader sedan hade jag t.ex aldrig i hela mitt liv blivit masserad av ett “proffs”. Fått det i present av folk några gånger, men alltid avbokat. Dock har jag ju det senaste året “växt” lite på en massa områden och den här gången var jag helt enkelt tvungen…Men iaf…att klä av sig inför en vilt främmande människa..hu! Att bli “uttryckt” på vad sjukgymnasten kallade höftkammarna…eller pressa upp benen mot hans lår….det var ju inte direkt roligt…men nödvändigt! Det handlar ingenting om att det är något intimt, det är bara att jag tycker det är ytterst otrevligt…Och jag vet ju att de som jobbar med sånt är professionella osv…men iaf….Nä…inte kul! Men dagens besök var nyttigt, han tryckte på flera olika punkter och jag skrek av smärta och nu efteråt är jag fullständigt mörbultad…men förhoppningsvis leder det till något bra? Ska tillbaka på torsdag igen och få mer behandling och det känns helt ok ! Han sa iaf att mina muskler är extremt spända i ryggslutet och att han tror en disk buktar i ryggraden och den är förankrad i höfterna o bäckenet…hm…för komlicerat för mig, men han hade iaf hopp om att jag ska bli helt bra med behandlingar ! Dock måste jag träna på att slappna av, börja stretcha och lära mig lyfta rätt…Just lyfta vet jag att jag är dålig på att göra riktigt och jag bär alldeles för mycket i jobbet…Frågade honom om jag var redo för att börja jobba igen, och han sa att han rekommenderade det inte, men jag får känna själv. Så jag känner själv och bestämmer mig för att bryta min sjukskrivning och återgå till jobbet imorgon!! Får krupp av att bara ligga hemma och göra ingenting…..I övrigt kan detta ha varit en av världens längsta dagar….

Idag finns en artikel i Aftonbladet om barns kön….Ett ämne som jag alltid tycker är lika intressant….Har skrivit om detta flera gånger. Hittade nu en artikel som jag skrivit som publicerades på sajten Allt För Föräldrar i mars 2007 och fortfarande går att hitta där…. den här